.

Tisdag. I bilen. På väg bort från den plats där mitt liv slitits i småbitar ett dygn tidigare. Försökte tänka, försökte få struktur på det som verkade vara en miljon öar i mitt huvud. Tankar utan förankring, utan början och utan mål. Gav upp och koncentrerade mig på vägen.
Jag kände mig yr, lite illamående. Trycket som fanns där i bröstkorgen, som funnits där sedan ett par minuter över tio dagen innan. "Tänkte du ville veta detta, jag vet att du var någon han brydde sig mycket om".
Andades djupt, skakade bort det, följde gatlyktorna med blicken. Snart framme vid sjukhuset, snart framme hos en av dem jag älskat sedan jag föddes.
Mamma satt framför mig i bilen. Hennes syster bredvid.
I dörren till salen mötte vi min morbror och hans fru. Vi hälsade hastigt på varandra.
Där var hon. 80 år gammal och tills för en månad sedan frisk, hemma, lycklig. Nu sittande på en sängkant i sjukhuskläder, grå i ansiktet, rufsigt hår, en mugg i handen. Hon drack kolsyrat vatten, det enda hon fick ner utan att kräkas.
Morfar satt frustrerad på stolen bredvid, utan en uppgift att utföra, utan att kunna göra ett dugg.
Vi pratade en stund, hon log ansträngt. Stämningen var tryckt. När vi gick därifrån ville jag ge henne en kram, men vågade inte. Hon mådde ju så illa och jag var så rädd att hon skulle gå sönder.
Vi sa hej då och stängde dörren.

Lördag. I min säng. Jackan på, telefonen i handen, redo att lämna lägenheten så fort mamma ringde. Vi skulle tillbaka till sjukhuset.
Jag hörde direkt att något var fel. Mamma pratade tyst. Mjuk och sammanbiten på samma gång. Jag förstod. Det skulle inte bli något besök. "Mormor finns inte mer. Hon har somnat in nu".
Jag la mig ner på sängen, blundade. Kunde inte ta in mer. Världen snurrade fortare än jag trott var möjligt. Jag stängde av allt, orkade inte känna.
Jag önskar att jag hade gett henne en kram.