.

5948 dygn. 16 år, 15 veckor och 4 dagar.
Det var augusti, fortfarande varmt. T-shirtvarmt. Tre dagar tidigare hade jag genomfört den långa vandringen på 250 meter som skulle inleda mitt nya liv. I nyköpta slimmade jeans och ett gult linne. På ryggen en svart ryggsäck med mitt smeknamn korsstygnsbroderat i två nyanser av orange, inramat av spetsiga metallnitar och en lila feministpin som hamnat på sniskan. Slängd över vänstra armen en röd långärmad tröja som var alldeles för varm, också den nyinköpt dagen till ära.
I flera dagar efteråt skulle jag tänka tillbaka på den vandringen och undra varför jag valde att kombinera ett nästintill neongult linne med en tomatpuréröd tröja. Men just då, när jag gick från bostadsområdet mittemot skolan, var färger som skar sig det sista jag tänkte på.
Jag hade sovit dåligt den natten, i den leopardmönstrade soffan i ettan där jag tillfälligt var inneboende hos en gammal bekant.
På morgonen var jag ensam i lägenheten. I lugn och ro gjorde jag mig i ordning och det var först när mina converseklädda fötter mötte asfalten på innergården som hjärtat började banka. Vad hade jag gett mig in på? Nog för att jag gillade utmaningar, men det här var väl ändå lite att ta i?
För varje steg jag tog blev jag alltmer illamående. Nu, nu skulle jag kräkas och sen skulle jag gå tillbaka över vägen, hem till ettan och den leopardmönstrade soffan och glömma det där med att stå på egna ben.
Men jag kräktes inte och mina slitna röda sneakers ledde mig ända fram till mitt nya klassrum. Jag var en av de sista som kom dit den morgonen och jag fick platsen precis innanför dörren.

Men det var nu tre dagar sen.
Första torsdagen i min nya stad, första gymnastiklektionen. Denna förhatliga gymnastik. Jag fortsatte på min sedan högstadiet inslagna bana och glömde gympakläderna hemma. Jag var inte ensam om detta. Till min stora och högst hemliga glädje satt han där, killen med det tuppkamsklippta blonda håret hängande ner under Nofx-kepsen. När de andra i klassen joggade runt elljusspåret satt han kvar på slänten med mig. På behörigt avstånd, hela tiden stirrande i marken. Då och då drog han upp en grästuva och kastade den förstrött framför sig. Jag vågade inte säga ett ord.