.

3762 dygn. 10 år och 16 veckor.
Fjärde klass, äntligen! Ett helt år senare än vi skulle hade vi nu fått flytta ner till skolbyggnaden för de coola kidsen. Det var ett stort ögonblick, nu var vi två steg från att regera på skolan.
Och som om det inte räckte så välkomnade vår konservativa lärarinna en ny elev till klassen. Klassen där trean och fyran gick tillsammans, fast uppdelade i två liksom. Och han skulle börja i min del. All längtan efter längre lov var som bortblåst.
Brunbränd efter sommaren, solblekt hår tidsenligt klippt i en slags pottfrisyr, fräknar på näsan och ett bländande leende. Han var det vackraste jag nånsin sett.
Konservativa lärarinnan placerade ut tjejerna i klassrummet, en vid varje bord. Killarna fick stå på rad framme vid svarta tavlan. Som var grön, men ändå.
Jag sörjde att min bästa vän hamnade flera bänkar bort, men såg min chans att etablera nya relationer.
Varje tjej skulle välja en kille att dela bänk med. Tjej efter tjej valde, min puls ökade litegrann varje gång någon lämnade sin plats där framme. Under bänken kramade jag mina tummar som var blålila av blodbrist och hala av svett. Snart var det min tur. Skulle jag våga? Jag som alltid tog ett steg tillbaka, som helst smälte ihop med väggen bakom mig. Jag som avundades min bästa väns självförtroende, hon som aldrig tvivlade på sig själv. Vad jag önskade att jag var som hon.
Långt där framme stod han kvar tillsammans med de andra, de plötsligt så färglösa och dödligt trista killarna jag känt sedan jag var sex år gammal.
Det blev min tur. Jag tog ett djupt andetag och vågade.