.

Jag satt i bilen, i min metallbubbla av trygghet. Visste att utanför fanns ingen trygghet, bara rå och genomträngande kyla. Genom rutan på bilen bredvid kunde jag se dem stå där i backen. De unga männen på rad i sina svarta kostymer. Så småningom även unga kvinnor, lika svartklädda som männen. Jag tog ett djupt andetag, tänkte på bilfärden som blivit tystare för varje mil. Som en karuselltur rakt in i ångesten.
Kastade ännu en blick på människorna i backen, kände hur ljusår passerat sedan vi var en enhet, sedan vi levde våra liv tillsammans.
Med darrade hand fick jag upp bildörren, utbytte avskedsfraser med mannen bakom ratten. Tog ytterligare ett djupt andetag och började gå mot gruppen. Vi gav varandra hastiga blickar, jag hälsade viskande och tystnade sedan helt. Ingen rörde sig, ingen visste vad som förväntades av oss. Strax därefter anslöt fler unga kvinnor. De hälsade på var och en med en hastig kram, jag hörde lättade utandningar. Nu hade vi fått direktiv, någon annan hade tagit kommandot. En röd ros placerades i min hand.
När den sista kramen delats ut påbörjades dämpade samtal, färgade av den olustiga situation vi befann oss i. Jag var till slut tvungen att vända mig om, bort från gruppen. Spänningen låg dallrande under huden, som luften på ett plåttak en varm sommardag. Jag minns inte om jag tog några steg bort därifrån eller om jag bara önskade att jag hade vågat. Jag hade inte längre något gemensamt med dessa människor, men den här dagen hade vi allt gemensamt.