.

Klockan är 03.30. Jag har snart varit vaken i ett dygn. Nervös som inför en förlossning har jag vankat av och an i lägenheten. Är allting packat? Har jag glömt nåt? Vad har jag gett mig in på?
03.45. Jag väcker Chris som har snarkat högljutt de senaste två timmarna. Medan staden sover bär vi ut våra väskor till bilen och kör sedan för att hämta min bror.
Från baksätet tittar jag ut över landskapet medan Sverige byts ut mot Danmark.
Och plötsligt sitter vi i ett flygplan på väg söderut.

Jag sover nästan hela vägen till Turkiet, vaknar till då och då och kollar ut genom fönstret. Tänker att saker och ting har gått ovanligt smidigt. Så gör piloten en plötslig manöver, det känns som fritt fall och vi lättar nästan från våra stolar. Chris skriker "Jeeesus!" rakt ut, samtidigt som männen i raden bakom oss mumlar böner till Allah. Sedan återgår det till att vara en normal inlandning och alla skrattar tillsammans åt Chris panikartade utrop.

Timmarna flyger magiskt förbi och innan jag vet ordet av har vi landat i Accra. Pass- och visumkontroll, väskhämtning och sedan ut i värmen.
Utanför står mängder med folk med skyltar i händerna och väntar på vänner och släktingar. Vi tränger oss fram genom folkmassorna. Jag ser mig omkring och försöker få grepp om min nya tillvaro. Vart jag än tittar ser jag ögon som stirrar tillbaka på mig.

Vi får tag på en taxi. En gammal man (eller han kanske bara ser gammal ut, han är fattig och lever ett hårt liv) kör oss till vårt hotell.
Chris försvinner ut i natten medan jag njuter av vårt luftkonditionerade rum.
Så kommer han tillbaka för att hämta mig och när vi kommer ut på gatan märker jag att han redan har skaffat sig ett helt gäng nya vänner. De äger små barer och matställen längs med vägen och jag blir snabbt serverad både mat och dryck.
Några timmar senare sover vi gott i vårt rum, vilar upp oss inför nästa etapp av vår resa.