.

Här kommer en av föräldraskapets mindre charmiga sidor. Beware om ni är känsliga.

I morse var det som så att jag skulle lämna Bosse på förskolan (trots vad jag kanske sagt till nån om det). Vi åt frukost och sen sprang hon till badrummet för att tvätta av sig medan jag plockade undan. Efter en stund ropade hon.

- Jenka Jenka. Kooooooom!

När jag kom in satt hon på dass, stolt som en tupp. Hon har sen några månader tillbaka klarat av att göra nummer ett helt på egen hand, även om vi förstås gärna är med och övervakar av hygienska skäl.
En tömd blåsa kan ju vara en nog så stor anledning att känna sig nöjd, men det var det inte det hon flinade åt i morse.

- Jenka. Det kom [insert valfri benämning på nummer två]!

Åh nej, jag skulle ju aldrig bli en sån där med småbarn som skryter om kroppsfunktioner. Och jag kommer titta tillbaka på det här och känna mig lite äcklad en dag, det är jag säker på.
Men det finns en orsak till att både ungen och jag kunde känna oss nöjda med morgonens produktion. Det är nämligen så att ungen har haft en jätte-backlash den senaste tiden. Hon har (igen) fått stå ut med mer än en 3-åring riktigt klarar av och hon har till följd av det gått tillbaka i utvecklingen. Hon har ofta pratat bebisspråk eller inte pratat alls och istället pekat, hon har kissat på sig och börjat gråta så många gånger att förskolepersonalen blivit orolig, hon har sovit dåligt och bett om napp när hon varit ledsen. Hon hade napp som bebis, men hade slutat självmant långt innan jag flyttade in hos dem. Dessutom har hon totalvägrat gå på toaletten åtta gånger av tio. Här snackar vi illvrål, bananrygg och sparkar. Och hon trotsar i princip aldrig annars.

Lilla skitungen sprang ut från badrummet när vi var klara, tog min telefon och ringde sin pappa för att berätta om sin bedrift. Hon hade högtalarfunktionen på och jag kan tänka mig att era reaktioner på det här inlägget kommer vara ganska lika reaktionerna från pappans kollegor i morse.
Nåja, nu kan ju nivån på den här bloggen bara bli högre. Tack o hej!