.

Jag var i Småland i helgen. Tillbringade ett par dygn ute i skogen hos Magnus föräldrar utan den där ständiga uppkopplingen mot internet och världen. Det har varit fruktansvärt kaosartat i mitt huvud i några veckor nu och jag behövde helt enkelt komma bort och tänka andra tankar.

I lördags fick jag skjuts av Magnus in till Västervik. I mångt och mycket påminde den resan om en annan bilfärd, samma väg, samma nervositet och samma klump i magen. Men till skillnad från förra gången så fanns det en viss förväntan och nästan nån slags längtan den här gången. Jag skulle träffa Martins lillebror och Martins bästa vän.
Sist jag träffade dem var på begravningen. Jag och lillebror Jimmy har pratat en del på nätet och han har velat träffa mig flera gånger tidigare, men jag har inte vågat. Det gjorde jag inte i lördags heller, men nån gång måste ju även jag ta mod till mig. Så jag skrev ett mejl och skickade iväg det direkt så jag inte skulle hinna ångra mig.

Jag och Jimmy hann aldrig lära känna varandra medan Martin levde. Vi träffades ett par gånger, men hann nog i stort sett bara hälsa på varandra då. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig nu, så det var fantastiskt fint att se Jimmy komma mot mig med utsträckta armar och att få den där kramen.
Jag är glad att Martins bästa vän Mårten också var med. Mårten och jag gick i samma klass på gymnasiet så vi känner varandra sen tidigare och det kändes tryggt med honom där.
Vi satte oss på caféet där jag tog min allra första fika när jag flyttat till stan för tio år sen. Vi pratade oavbrutet om allt möjligt i över en timme.
Flera gånger kom jag på mig själv med att bara sitta och titta på Jimmy, herregud så lika de är! Ansiktsuttrycken, de där små rörelserna och skämten...
När kaffet druckits upp tog vi en lång promenad runt stan. Jag har inte velat vara i Västervik alls de senaste åren och har alltid skyndat mig bort de gångerna jag ändå varit där. Men nu gick vi ner till hamnen, längs med havet, förbi de små trähusen, upp mot Sankta Gertrud och sen ner till centrum igen.
Alla minnen jag har från den där staden kom tillbaka. Piren där vi fotograferade, Petters trädgård där vi hade vår champagnefrukost på studenten, korsningen där Josefin skjutsade mig på cykel och vi tappade balansen och drog i asfalten och höll på att bli påkörda, backen där jag alltid var tvungen att öva starter när jag skulle ta körkortet, skjulet som Johan höll på att elda upp när han hade en av sina snefyllor, telefonkiosken där Lucco ringde efter taxi och blev kvarglömd när vi andra hittade en annan taxi och senare samma natt fick Josse och jag cykla och hämta honom på Johans skruttiga gamla cykel...

Vi pratade inte så mycket om Martin i lördags, men han fanns liksom med i allt vi pratade om ändå. När vi skildes åt fick jag ytterligare en kram och det kändes som att alla tre var lättade att det inte hade blivit sådär jobbigt som det så lätt hade kunnat bli.
Magnus hämtade mig och på vägen tillbaka till skogen stannade vi till hos Martin som vi brukar. Där lovade jag mig själv att inte vara rädd mer. Inte för Västervik, inte för Jimmy och inte för det som har varit. Det känns förbannat skönt.