.

Det här kan vara mitt mest patetiska inlägg någonsin, men så får det vara.

När Martin dog trodde jag att jag aldrig skulle bli glad igen. Det tog lång tid, men sen blev det ganska hanterbart och det kom bra perioder, jag har till och med skrattat högt och ärligt vid några tillfällen. Däremellan kommer dagar som känns så jävla svarta. Dagar då hela tillvaron känns totalt meningslös.

Den senaste veckan har jag gått runt och varit förbannad på hela världen.
Jag var orolig för den här dagen för att jag inte vet hur jag kommer reagera.
Men det blev bra, jag har tänkt på Martin hela dagen och bara brutit ihop fyra gånger. Det är ju rätt bra jobbat ;) Jag har tänkt på roliga saker vi gjorde tillsammans, tänkt på hur han alltid gjorde mig sådär genomglad.

Fyra år senare saknar jag honom fortfarande så att det gör ont.
Jag minns precis hur det kändes att krama hans taniga kropp. Minns exakt hur hans fingrar kändes när de flätades samman med mina. Jag minns när jag såg honom första dagen på gymnasiet och visste att det skulle vara vi, minns när han berättade att han känt samma sak. Jag minns hur imponerad jag blev när han argumenterade så brinnande för veganism. Jag minns hans gröna favorittröja som han jämt skulle ha på sig. Jag minns hur sur han var när han skulle laga cykelkedjan och fastnade med tröjärmen så den gick sönder.
Jag minns när han ringde till mig en lördagsnatt och berättade att han hamnat i slagsmål och fåttt ena framtanden utslagen. Jag kommer ihåg hur vi drev med honom för att han hade glugg och hur han som alltid lyckades vända det till nånting kul.
Jag minns när han gjorde dreads av sin tuppkam och en månad senare när jag fick äran att klippa av dreadsen för att det hade fastnat schampo inuti dem och de hade börjat mögla. Då var han inte glad.
Jag minns hur han drev lärarna till vansinne med sin dryga attityd. Jag minns när han skulle lära mig åka skateboard och jag var så nervös att jag inte ens vågade släppa taget om honom när jag stod på brädan.
Jag minns när jag var hemma hos honom. Hans mamma bjöd på falafel, men jag var så blyg att jag knappt sa ett ord och Martin dukade åt oss två i ett annat rum för att vi skulle få vara ifred. Jag minns att jag sa att hans tre år yngre lillebror var söt och Martin blev skitsur. Jag minns när Martin var hemma hos mina föräldrar och var lika blyg som jag varit hos honom och jag fick en chans att retas tillbaka.
Jag kommer ihåg de trista månaderna efter att jag gjorde slut och sen när vi blev tillsammans igen. Den natten berättade han att han hade väntat på mig hela tiden sen jag gjort slut för han var säker på att det skulle vara vi. Till slut hade han börjat tvivla på att jag skulle komma tillbaka och bestämt sig för att vänta veckan ut och sen försöka gå vidare. Jag minns den gången vi bråkade om nåt och jag frågade om han inte ville vara med mig mer. Han blev förbannad och undrade hur jag kunde tro nåt sånt, det var tydligen omöjligt eftersom han var den första av oss som vågade säga "jag älskar dig" haha.
Jag minns halvåret efter det och sen tiden efter att det tog slut igen, när det var sådär svårt att förhålla sig till varandra och det var jag som väntade på honom. Jag minns klassfesten innan studenten när alla i klassen blev fulla och han vågade sig på att hålla mig i handen när ingen såg. Hur vi sakta började lära känna varandra igen under åren efter studenten och hur otroligt glad jag blev när vi äntligen kunde prata med varandra på riktigt igen.
Jag är inte särskilt romantiskt lagd och jag tror egentligen inte på kärlek vid första ögonkastet. Men jag tror att vissa människor helt enkelt bara passar ihop. Martin och jag var så. Vi var bästa vänner, han var en av mina stora kärlekar och jag var en av hans. Jag kommer alltid känna skuld över att jag inte fanns där när han var sjuk och jag kommer alltid undra över det där som vi aldrig hann prata färdigt om.