.

En klasskompis från journalistutbildningen startade en facebookgrupp för vår gamla klass för några dagar sen. Ett av de första inläggen som skrevs i gruppen löd:

"Jag gillar människor med driv och initiativförmåga. Bra XXXX!"

X:en står för namnet på gruppens skapare. Det där inlägget har legat och gnagt i mig, stört mig, ända sen det postades i gruppen. Sett utifrån är det oskyldiga ord som nog de flesta av oss kan skriva under på.
Men det är ett par saker som stör mig. Det ena är att personen som skrev det, vi kan kalla henom H, i mångt och mycket levde på andras meriter under utbildningen. Hen fokuserade på de områden som hen var mest intresserad av och lät mer än gärna andra bära ansvaret för hens brister inom andra områden. Ett halvår efter examen gjorde H en utrensning på sin facebooklista, de som inte fått journalistjobb eller var tillräckligt kreddiga togs bort. Det här är det första jag sett av H sen jag rensades ut.

Det andra som irriterar mig med citatet är att det så tydligt talar om vilken typ av människa som är önskvärd. "Driv och initiativförmåga" är för många detsamma som karriärsbyggare, såna som alltid strävar efter högre status, bättre betalt, mer kändisskap.
Det har gått jättebra för många ur vår klass och jag är stolt över en del av dem för att de lyckats åstadkomma det de jobbat hårt för att åstadkomma.
Men dem jag är stolt över att ha lärt känna är inte per definition samma som de som lyckats bra med sina mediekarriärer.

Det finns väl tusen anledningar till varför inte 60 personer per år går ut från den utbildningen och rakt på ett förstklassigt journalistjobb. Vissa fick barn, andra visste inte vad de ville göra, en del fick andra jobb, några ville inte arbeta som journalister etc.
Sett till mig själv så är jag förbannat stolt över att jag varje dag efter examen klev upp ur sängen och levde. Jag hade sommarjobb hemma i Småland till att börja med, blivande sambo och jättefin lägenhet utanför Göteborg och väl på plats där fixade jag ett deltidsjobb. I en lågstatusbransch förvisso, så det kanske inte ens räknas. Det är ju först i efterhand som jag har förstått hur kasst jag mådde då och trots det så både jobbade och pluggade jag. Jag är stolt över att jag vågade lämna tryggheten där för att göra det JAG ville, först i Kalmar och nu i Malmö. Jag är stolt över att jag vågar vara stolt över att jobba deltid i en värld där alla ska jobba ihjäl sig. Jag är stolt över att jag dragit ner på konsumtionen i en värld där alla ska konsumera sönder sig efter att ha jobbat ihjäl sig.
Jag är verkligen inte den enda i klassen som stött på motgångar i samband med examen och jag är inte den enda som lyckats bygga ett bra liv, trots att arbetstiteln inte passar in i mallen för Lyckade Människor. Jag hoppas alla är nöjda och glada med saker och ting, oavsett vad de gör. Och jag är så trött på karriärshetsen att jag vill kräkas. Hetsa på i era egna liv om ni vill, men lägg inte över det på oss som vill annorlunda.