.

Jag har alltid vetat att jag vill ha barn.
När jag var fyra år föddes min lillebror och jag tror att nånting grundlades när jag förstod att det bodde en bebis i mammas mage. Jag har en väldigt tydlig minnesbild av att jag satt med örat mot mammas gravidmage och lyssnade på bebisen. Sen sa jag till mamma och pappa att jag ville ha en lillasyster. Om jag inte kunde få det ville jag ha en schimpans (barnprogrammet om apan Ola var poppis då).
Jag ville inte ha en lillebror.
Under hela min barndom längtade jag efter den där systern som jag aldrig fick.
När jag blev äldre och insåg att jag inte skulle få fler syskon så tog sig drömmar och längtan andra uttryck. Jag ville ha en dotter.

Under några månader när jag precis fyllt femton fick jag för mig att jag var gravid, jungfufödslar hade en ju hört talas om. Jag var livrädd för att det skulle vara så, men samtidigt planerade jag i smyg. Jag hade tänkt ut allt, jag hade till och med ett namn. Ett flicknamn till dottern jag var så säker på att jag skulle få. Något annat fanns inte på kartan. Jag var nästan besatt.

Jag funderade mycket på vad det där kunde bero på. Jag ville verkligen inte ha en son, det skulle kännas som ett misslyckande.
Jag insåg till slut att det innerst inne handlade om att jag ville få ta del av det där bandet som finns så naturligt mellan kvinnor, den där samhörigheten som kvinnor omedelbart känner med varandra. Jag såg det ju överallt i böcker och på tv, men jag kände aldrig att jag hade det med min mamma när jag var liten och jag trodde det var nåt fel på mig.
Jag älskade att leka med dockor, men i övrigt var jag inte mycket till flickflicka. Jag hängde ofta i garaget med pappa, jag lärde mig svetsa och skruva. Jag klättrade i träd och byggde kojor. Jag slogs och förde oväsen.

När jag började skolan hade jag svårt att hitta min plats i klassen. Jag förstod direkt att det var hög status att ha de kläderna som vissa av tjejerna i klassen hade. De hade också ett beteende som jag snabbt insåg att flickor skulle ha. Men jag var inte sån och hur mycket jag än försökte så kunde jag aldrig riktigt bli som dem.
Så jag och min bästis höll oss i nån form av gråzon. Vi var inte som tjejerna, men vi kunde aldrig riktigt bli som killarna heller.
På högstadiet kom smink och avancerade frisyrer. Det blev ännu tydligare att jag hade misslyckats i min roll som Tjej™. Jag var avundsjuk på de andra som sminkade sig sådär snyggt, det såg ut som om de hade fötts med mascaraborsten i näven. Men själv kände jag mig alltid utspökad och fel när jag försökte sminka mig och följa trender.
Till sist fann jag ett andningshål i punken. Det var en otrolig befrielse att få klä sig i svart. Jag byggde ett pansar av svart hår, nitar, politik och alternativ musik. Personerna jag umgicks med stod precis som jag utanför den där kretsen av populära innemänniskor som alltid var rätt.

Än idag känner jag mig otroligt obekväm med att umgås med "kvinnliga" kvinnor och prata om "kvinnliga" saker. Fortfarande känns det som att det förväntas saker av mig som jag inte kan leva upp till.
Och för mig är det ett bevis så gott som något för att genusarbetet är viktigt. Det är därför jag engagerar mig i det. Inte för att det är nån modefluga utan för att jag hade behövt det när jag växte upp.

Jag vill fortfarande ha barn en dag. Men på senare år har jag insett att kön är så totalt oviktigt. Det där bandet jag söker efter är inget jag per automatik kommer få med en dotter.
Förhoppningsvis lyckas jag skapa ett fint band till mitt barn oavsett vem hen är, men på vägen dit är könet varken ett hinder eller en fribiljett.