.

Idag är det nio år sen min farfar dog. Vart tusan tog de nio åren vägen? Är jag verkligen så gammal nu?

Nåväl.
Min farfar var också världens snällaste, men han var på sätt och vis en ensamvarg. Han och farmor skilde sig innan jag föddes så jag har inga minnen av dem tillsammans.
Farfar bodde i en liten vindsvåning med utsikt över nästan hela byn. Där satt han ofta vid sitt köksbord och tittade ut. Men den mesta tiden tror jag att han tillbringade framför sportprogrammen på tv.
Varenda gång jag hör ljuden från en skidtävling, bjällrorna, kommentatorerna och det svoschande ljudet från skidor och stavar, så är jag tillbaka i farfars gamla rödblommiga fåtölj. Jag var en jobbig unge men jag var världsmästare i att hålla tyst på upploppet.
Farfar var en klassisk arbetargubbe, med gubbkeps på flinten och pipa i mungipan. Alltid rutig skjorta med uppkavlade ärmar som blottade de ständigt solbrända armarna med sina sjömanstatueringar.
Jag tror att han var en ganska frånvarande pappa till min pappa, det var väl den tidens ideal. Men han var mer än gärna barnvakt åt mig och mina bröder. Jag älskade de dagarna när farfar var hos oss och jag tror att mina bröder känner likadant. Farfar var inte barntypen egentligen, han visste nog inte riktigt hur saker och ting skulle göras. Så han gjorde det på sitt sätt.

Varje gång när han kom förbi på söndagsmiddag smög han till oss syskon "en liten slant att köpa något roligt för", som han sa. Det var viktigt att mamma och pappa inte såg, de gillade inte tanken på att vi skulle associera farfar med att få pengar.
När han var barnvakt tog han alltid med oss till gatuköket och där fick vi varsin Tom & Jerry-meny, nån slags korvkiosksvariant av Happy Meal. Sen fick vi köpa godis inne på macken bredvid, himmelriket för ett barn såklart. Leksakerna från hamburgermenyn och kinderäggen byggde vi ihop i bilen på vägen hem och sen lämnade vi kvar dem i den lilla fördjupningen på intstrumentbrädan. I åratal efteråt låg där små smurfar och katter. Också våra kulinariska äventyr var en hemlighet mellan oss och farfar. Det var ytterst sällan som vi fick skräpmat hemma som barn och godis var enbart tillåtet på lördagar.
Vår mörka hemlighet råkade jag avslöja för mamma när hon var här och hälsade på senast. Förlåt mig, farfar.

Min farfar var enäggstvilling, han och hans bror var i princip identiska.
I slutet av 2002 fick de båda cancer. I januari 2003 dog farfars tvillingbror Elis.
När farfar såg sin brors dödsannons i tidningen var det som att han gav upp. Två veckor senare var han död. De båda bröderna begravdes på dagen en månad efter varandra.
Senare det året, när det var sommar och varmt, tog jag med min kompis Josse och köpte godis. Sen hade vi en morbid picknick vid hans grav, en sorts hyllning med subkulturella 17-åringars logik.