.

I lördags drog jag till Västervik för en kväll på stan med Magnus. Vi hade fått låna hans mammas övernattningslägenhet och tog ett par glada glas där innan vi gick ut. Meningen var ju att vi skulle sova där i lägenheten, men det blev inte riktigt så. Först under förmiddagstimmarna igår kom vi tillbaka dit, i ärlighetens namn ordentligt bakfulla och extremtrötta. Som två fjortonåringar samtalade vi sedan om hur kvällen hade utvecklats.

På eftermiddagen tog vi oss hem till Magnus familj där vi serverades rester från påskmiddagen och ett förhör i terroristklassen av hans fanatiskt religiösa moster. Familjen hade "oroat sig hela middagen" över Magnus alkoholvanor (det är tydligen alkoholistvarning på att gå ut och dricka öl i goda vänners lag två gånger om året).
Det var nästan som en scen i en film där i det dammiga gamla finrummet hos hans mormor. En stor väggklocka tickade högt i bakgrunden och vi satt på varsin stenhård stol, skamfulla med hängande huvuden tog vi emot den ena anklagelsen efter den andra eftersom vi valt att inte leva så som Gud avsett. Vi tuggade långsamt i oss maten och kände oss som två olydiga småbarn.
Sen frågade Magnus mamma om vi hade träffat några gamla bekanta och vi svarade ja. Magnus berättade att vi träffat killen jag senare gick hem med (men den detaljen kändes inte nödvändig att nämna just då). Han sa hans smeknamn och berättade att det var en av deras gamla grannar. Magnus mamma frågade varför han kallades så. Hon funderade ett par sekunder och sa sen "ja han har ju alltid varit stor...". Då kunde jag inte hålla mig längre. Situationen var så bisarr och kommentaren från hans mamma följd av en lång menande blick från Magnus blev droppen. Jag bröt ihop och skrattade så maten sprutade åt alla håll. Då bubblade det över för Magnus också och vi låg i två små högar på bordet och försökte ta oss samman.
Jag kunde inte se folk i ögonen på hela tiden vi var där sen och det var en befrielse att få åka hem idag.

Men lördagskvällen var ju lyckad i alla fall...