.

Jag tänker på Patrick tusen gånger per dag. Jag saknar honom mer än vad som är vettigt. Ibland är det bara själviskt. Jag behöver honom. Jag behöver att han är allt det jag vill vara, visar vägen. Öppen, ärlig, vänlig och tolerant. Hans vän skrev för ett tag sen "det är bara du Patte som har lyckats vara den fantastiska person som varje människa verkligen strävar efter att vara". Det är fruktansvärt att han inte finns längre. Världen är så jävla tom.

Tanken på min egen dödlighet skrämmer skiten ur mig.
När som helst kan livet ta slut, en felbedömning så är det över.
Jag vill inte dö.

Igår på Ica. Jag vände mig om och såg Patrick. Hans halvlånga hår och hur han skakade på huvudet för att få bort det från ansiktet. Killen bakom mig var så lik att jag var nära att säga hej. Istället fortsatte jag gå åt andra hållet, helt blank.
Idag. Björns nyinspelning av Disintegration. Låten han och Patte brukade spela. Låten Björn spelade på minnesstunden. Texten han nästan skrek ut med en röst så full av sorg.
Jag spelade låten för Magnus förut. Stannade uppe efter att han somnat och lyssnade igen.

Min mamma ringer ibland, bekymrat pratar hon om att jag sitter hemma för mycket. Att jag borde unna mig att göra saker för mig själv, träffa nya vänner. Jag vet att hon menar väl, men varje gång kommer den där tanken
jag vill inte ha några nya vänner, jag vill att de jag har ska leva