.

Okej, så den där blinddejten då. Inte så mycket dejt egentligen, mer ett lyckligt sammanträffande.
Nån kanske minns den där 19-åringen som Björn skulle para ihop mig med för ett tag sen? Han är 20 nu, så låtom oss kalla honom 20-åringen från och med nu.
Hur som helst. Jag satt hemma hos min far i Småland och hade tråkigt när jag läste på Facebook att den här 20-åringen hade flyttat till Oskarshamn dagen innan. Vi brukar befinna oss på samma plats med jämna mellanrum, men hinner aldrig ens hälsa på varandra. Så i tisdags kom vi överens om att vara sådär härligt spontana och ta en öl på nån pub i stan. Så det gjorde vi (eller han i alla fall, jag körde bil). Gemytligt.
Av nån anledning hamnade vi sen i Blomstermåla med soon to be 18-åringen Björn. Svar ja, jag kände mig lite för gammal. Men i Småland tager man vad man haver.
Sen tillbaka till Oskarshamn för att återlämna 20-åringen. Där tackade jag för mig, sa att det var dags att tänka på refrängen och allt det där och sen åkte jag hem och sov.
Under kvällen frågade han hur gammal jag är. När jag svarade 25, så sa han "det är skönt att se att det roliga livet inte tar slut för att man blir äldre".
Vad tusan svarar man på det? Han förklarade att han (precis som jag) fick en ålderskris när han fyllde 20, så jag lät bli att bli förolämpad. Åh min livserfarenhet och visdom har gjort mig till en lugnare människa.

För att väga upp för all ungdom så åkte jag till Håkan igår kväll efter jobbet. Skvallrade bort några timmar, talade om den där 90-talsgenerationen. Ack ack ack.
Och nu är det dags att vara ansvarsfull och gå till jobbet igen.