Jävlar och förbannade helvete
På lördag hålls en minneskonsert för Patrick. Hans båda band spelar en sista gång som en hyllning och sen ska de splittras. Det har pratats om den här spelningen ända sen minnesstunden i mars. Det har alltid varit självklart att jag skulle gå, men nu när det närmar sig kommer det en liten gnagande ångest också. Nästan 120 personer har anmält att de kommer, fler än så förväntas dyka upp. Alla de där människorna som på så många olika sätt har en koppling till Patrick. Det var fruktansvärt och helvetiskt överjävligt tungt att vara på minnesstunden, så många människor med ett sånt stort tomrum.
Nyss lades den här videon upp i Patricks minnesgrupp. Och så kom den sköljande igen. Sorgen. Sådär oväntat som den kom i februari och i mars och i april och maj och juni, juli, augusti, september, oktober.
Det börjar bli vinter igen. Vinter som det var när Patrick dog. Det kan låta knäppt och destruktivt och jävligt konstigt, men vinter känns tryggt. Sommar, värme och påklistrad glädje känns främmande.
Mitt i det som är så tungt att det inte går att andas så tänker jag på det där
Att en vän till Patrick ristade in titeln på en av Patricks låtar, Vi är inte förlorade, på en bergsvägg i en ravin i en nationalpark i Kenya
Att någon tände ett ljus för honom i en kyrka i Kroatien
Att våra gemensamma vänner just nu spelar Patricks musik i Himalaya
Jag drömde om Patrick natten till idag. Patte och Håkan och jag och livet och levande.
Och när jag känner att mina ord aldrig kan räcka till för att beskriva för er som aldrig träffade Patrick hur han var, så finns det nån slags tröst i det där. Som de som kan skriva skrev;
Du är med oss överallt. Överallt och hela tiden, i allt vi gör.
