.

Den där dagen i februari då Martin dog.
Det var på riktigt som om hela jag trasades sönder i små små bitar, omöjliga att sätta ihop på samma sätt igen. Det går inte att beskriva på nåt annat sätt än så.

En månad efter att han dog flyttade jag till Göteborg. Jag gick min sista termin på journalisthögskolan och skulle göra min slutpraktik. Jag skulle nätverka, visa framfötterna, ”få in en fot i branschen”. Det var råden jag fick.

Jag fick tag på ett rum att hyra hos en tjej jag aldrig träffat, i en stad som var främmande och som jag egentligen inte var säker på att jag ville flytta till.

Kvar i Kalmar fanns den andra parten i ett förhållande jag börjat tvivla på. Han som aldrig ville prata om nånting, men som gav mig ansvaret att se till att han hade det bra. Han som fick mig att flytta till Göteborg för hans skull.

Det hade gått en månad efter Martins begravning och jag började inse att han aldrig någonsin skulle komma tillbaka. All energi rann bort, jag orkade ingenting.

Jag gick upp vid halv sex på morgnarna, tog spårvagnen till Frihamnen och gjorde ett lika dåligt jobb varenda morgon. Fick ångest, kallsvettades och ville spy. Jag var arg på mig själv för att jag inte klarade av en enkel uppgift.
Efter jobbet tog jag spårvagnen hem till rummet i Länsmansgården. På 90-sängen låg jag tills det blev morgon igen. Jag minns inte mycket från de kvällarna och nätterna. Bara känslan av att inte orka leva.

Det som fick den tiden att bli uthärdlig var vänskapen med John. Och de sista veckorna började en ny praktikant där. Kat. Två helt jävla otroliga människor.

När praktiken var slut och vi hade tagit vår examen var det dags att flytta till Göteborg på riktigt, tillsammans med den där andra parten. Vi fick en lägenhet några mil utanför stan, i den lilla byn där hans familj bodde.
Jag trodde att jag kunde flytta bort från all sorg. Nu skulle ju allt bli så bra. Inte så lite naivt.

Jag fick hela tiden pekpinnar och regler att förhålla mig till från den där andra partens familj. Jag dög inte till nåt, jag suddade bort mer och mer av mig själv, gjorde om mig för att passa in. Den andra parten märkte aldrig något. Fanns jag bara där, så var allt bra. Fasaden blev extremt viktig.
Martin var ett förbjudet samtalsämne därhemma, jag fick dåligt samvete om jag nämnde hans namn. Jag pratade aldrig om det, men jag fastnade i det. Jag tänkte Martin, kände Martin, drömde Martin.

Drömmarna som återkom hela tiden handlade alltid om Martin, men efter ett tag började de också handla om Håkan.

Håkan som jag kände en gång för massa massa år sen, men som jag tappat kontakten med. Jag förstod inte vad han hade med nånting att göra.

Det gick ett år. Jag tog mod till mig och letade reda på Håkans nummer. Precis som nu bodde han i Helsingborg och vi kom överens om att träffas där och ta en öl nån helg. 
Vi hade inte setts på rätt många år och jag var jävligt nervös när jag satte mig på tåget mot Skåne.

Utan att säga nåt eller göra nåt planterade Håkan nånting i mitt huvud. På tåget hem bestämde jag mig. Några månader senare flyttade jag bort från det där förhållandet, tillbaka till Kalmar. Jag hade ingen bostad, jobbet var kvar i Göteborg och det enda jag egentligen visste var att jag skulle plugga en termin och sen fick det bli som det blev.

Håkan fick mig att vilja leva igen.
Han fick mig att minnas vem jag var innan allt, vem jag egentligen är och vad jag vill. Så långt från där jag hade hamnat.

Sen träffade jag Patrick igen.

Trots att jag inte träffat honom alls under åren då jag inte hade nån kontakt med Håkan så var det som att träffa en riktigt nära vän.

Det kan låta konstigt, det kan misstolkas och missförstås, men det var Patrick som fick mig att våga hoppas på kärlek igen.
 Efter fyra år i ett förhållande med otrohet (inte från min sida), gräl, tystnad och fasadunderhåll så kändes det som att det där med kärlek inte var för mig.

Jag var aldrig kär i Patrick, det kanske jag ska påpeka. Men han fick mig att inse att det finns nåt annat än de där konflikträdda, åsiktsbefriade och apatiska människorna jag träffat tidigare. Någon som tyckte, tänkte och levde.

Idag körde jag bil till Göteborg. På radion Christer i P3 med temat Älskad, saknad – om människor som har dött.

Idag skulle Martin fyllt 25 år.