.

Saker händer som man inte kan styra över. Jag är inte ensam om att uppleva det, men jag är ensam om att skriva den här bloggen.


De senaste åtta åren har fem personer i min närhet dött. En mormor och en farfar som dog därför att de var gamla och sjuka. Men också tre unga personer, där Patrick som blev 24 är den äldsta.
Jo, jag tycker synd om mig själv ibland. Jag erkänner gärna att jag vissa dagar undrar varför det är så mycket död omkring just mig och mina nära. Jag tycker att det är tillåtet att känna så. Men jag vill inte låsa mig vid det och jag vill inte leva varje dag i självömkan, det vore farligt och jag är väl medveten om vad som skulle hända med mig om jag gjorde det.

Det finns däremot andra känslor som är svårare att kontrollera. Bitterhet är en av dem.
Jag är ingen expert på hur man ska hantera andra människors sorg, men jag är helt och hållet säker på är att det inte hjälper att motarbeta, att tala om för någon i sorg att den har fel. Alla känslor är inte bra eller logiska, men det finns bättre sätt att hantera dem på än att förminska dem, låtsas att de inte finns eller stämpla dem som idiotiska. Tro det eller ej, men att hantera det så gör inte att känslorna blir mindre eller att de försvinner.
Det gör att man kapslar in dem och bär dem på insidan istället. All ilska, all saknad, all skuld. Man bryts ner av det, börjar tro att man har fel, att andra har rätt när de säger att man inte får känna si eller så. Det är ett jävla jobb att komma tillbaka från det. Och det genererar en enorm bitterhet att till slut förstå att man hade rätt att känna som man gjorde.

Nu börjar jag känna att jag är jag igen och jag har saknat mig.
Jag har "gjort slut" med saker och människor som bara tagit energi och gett besvikelse. Jag har funnit mig en liten samling människor som verkligen visat att de finns där när livet är härligt och när det är mindre härligt. Som ger lika mycket som de tar.
Just nu är livet jävligt mycket ohärligare än jag hade önskat. Men jag tar mig igenom det. Det hade jag nog gjort utan stödet jag fått också, men det hade tagit mycket längre tid och varit oändligt mycket tyngre.
Se där, ännu ett försök att förklara storheten i att omge sig med människor som står pall, som vågar och vill prata om det som är svårt också. Kanske kommer jag aldrig hitta orden som beskriver riktigt hur stort det är, men jag kommer försöka många gånger till.

Och kanske är det så att de som jag känner mig bitter mot inte alls har samma bild av händelserna som jag, men det här är min upplevelse av det. Om man känner sig träffad är det fritt fram att höra av sig, så kan vi diskutera saken.

I övrigt har jag äntligen bestämt motivet till tatuering nummer tre. Om allt klaffar så sitter den på plats efter sommaren. Det ser jag fram emot.
/J