.

Det var en märklig dag. Som att alla tankar och känslor kring Patrick tagit slut. Jag grät när jag läste Idas vackra text om att inte ta saker för givna, men sedan var det som om även tårarna tog slut.
När jag slutade tänka tog kroppen över. Jag fick huvudvärk, ont i magen, ont i ryggen.
Jag pratade med Lina som även hon hade ont i magen, jag trodde först att vi hade smittat varandra i lördags. Men det är inte så, jag vet. Den fysiska smärtan är bara enklare att hantera.
Lina är dock sjuk på riktigt och jag lider med dig. Hoppas verkligen du blir frisk snart!

På kvällen pratade jag med Kat en stund. Vi pratade om andra saker och det jobbiga med att prata om andra saker.
Det kan vara värt att säga att jag gärna pratar om roliga saker eller problem som andra har också. Och ingen ska behöva känna att deras problem är triviala i jämförelse.
Har någon ett problem, så har personen ett problem alldeles oavsett vilka problem andra har. Det ska inte förminskas för att någon annan verkar ha det värre.

Jag pratade med John också. Vi gjorde upp planer i våra huvuden. Om resor och projekt. Och vi pratade om iPad 2, såklart.

I måndags pratade jag med Joel från Nyköping, bara för att jag ville prata med någon annan om någonting annat en stund. Det visade sig strax att han visste vem Patrick var och hade lyssnat en del på Civilisationen. Han och Patrick hade gemensamma vänner, så samtalet kom att handla om det som hänt ändå. Än en gång fick jag bekräftat hur stor Patrick var, hur många han nått med sin musik, sin begåvning och sin personlighet.

Senare på kvällen igår pratade jag med Magnus om depression.
Vilken obeskrivligt avskyvärd sjukdom det är! Och det jag tycker är bland det värsta är att så många verkar ha svårt att förstå att det är en sjukdom.
Jag tror inte att någon skulle säga "ryck upp dig lite" eller "tänk positivt så ska du se att det går över" till en person med cancer.
Det är svårt att föreställa sig hur nattsvart allting ter sig när man är deprimerad. Och hur svårt det är att bära skammen som ens sjukdom är förknippad med, att inte kunna tala om för sin omgivning att man inte mår bra. Att vara livshotande sjuk, men inte kunna berätta det för sina nära.
"Välja bort livet" kallar man det ibland, det har jag själv skrivit ett par gånger för att det känns lättare att tänka så. Som att det var ett val man gjorde.
När man kommit till den punkten att självmord känns som en vettig väg att gå, kanske det enda alternativet man känner att man har, så är det inte ett val. Man sitter inte med en vågskål med familjen placerad på ena sidan och sin egen sinnesfrid på den andra.
Folk pratar ofta om att det är själviskt, att man är (eller bör bli) arg på personen som tagit sitt liv. Jag fungerar inte så. Har inte gjort vid något tillfälle hittills och kommer förmodligen inte göra det om det skulle hända igen.
Det känns ungefär lika konstruktivt som att bli arg på en person som dör i leukemi eller hjärtinfarkt.
Jag har full förståelse för att man är arg för att någon man stod nära dör, ilska är en tillåten känsla. Men det är skillnad på att vara arg på orättvisan, på sin förlust och att vara arg på personen, den som är eller var sjuk.
Det provocerar mig att tvingas lyssna på, oftast välmenande, ord om hur arg någon skulle bli om det var hon/han som känt personen som tagit sitt liv. Det tar tid och energi från det som känns viktigast och det smutsar ner sorgen, som är tillräckligt svår som det är.
Jag är tacksam för att de av mina vänner som jag har daglig kontakt med nu, inte pratar om det som något självvalt.