Nej
Jag har ångrat mig. Jag tänker inte ligga lågt.
Jag gjorde det när Martin tog sitt liv för 3 år sen. Martin var min pojkvän och allra närmaste vän under den bästa tiden i mitt liv. När han dog så krossades hela min värld, men jag var tyst och höll det inom mig av hänsyn till människorna runt omkring mig, av hänsyn till dem som hade svårt att prata med mig om det. Jag höll uppe en skitfasad och gick under på insidan. Det är först nu jag har börjat prata om det med andra på riktigt och jag har fortfarande svårt att låta bli att gråta när jag gör det, 3 jävla år senare!
Så jag tänker inte ligga lågt nu. Jag tänker inte må så igen. Jag tänker inte låtsas att allt är bra.
Patrick har tagit sitt liv och det gör förbannat jävla brutalont! Det gör ont i mig och det gör ont i många runt omkring mig. Det gör ont i mig att det gör ont i dem!
Vi är alla i förnekelse, det här kan väl ändå inte ha hänt på riktigt! Större delen av dygnet känns det som att det är världens sämsta skämt. Eller som Björn sa
"patte kommer snart lägga upp en jävla statusrad där han skrattar åt alla känns det som".
Igår (kan det verkligen vara igår? Det känns som en evighet sen) när jag mötte Emma sa hon att hon hoppades att jag skulle komma med ett leende och berätta att det inte var sant, att det aldrig hade hänt.
Det är så det är just nu. När det känns som att jag drömt alltihop måste jag gå in på hans sida och se alla hälsningar som människor har skrivit. Då förstår jag att det är sant och det är en käftsmäll varje gång.
Idag har jag gråtit en stund, sjungit och skrattat en stund, gråtit igen, läst en bok och pratat med folk, gråtit. Det är så det är just nu.
För en stund sen åt jag mat. Det slog mig att det var första gången sen i söndags kväll. Ingenting lockar, jag är inte hungrig. Jag äter bara för att orka vara.
Jag var inte den som stod Patrick närmast. Men han har funnits i mitt liv på olika sätt sen han var 13 och jag var 14. Ibland träffades vi ofta, i många sammanhang, ibland gick det år mellan gångerna. Men det var alltid så mycket värme, galenskap och glädje när vi sågs. Att han är borta nu känns omöjligt.
Det är svårt att veta vad man ska säga till dem man pratar med, svårt att veta hur man ska agera. Men vi försöker, alla förstår att orden tar slut, att tystnaden är okej. Det enda jag ber om är att inte bli lämnad ensam.
Jag gjorde det när Martin tog sitt liv för 3 år sen. Martin var min pojkvän och allra närmaste vän under den bästa tiden i mitt liv. När han dog så krossades hela min värld, men jag var tyst och höll det inom mig av hänsyn till människorna runt omkring mig, av hänsyn till dem som hade svårt att prata med mig om det. Jag höll uppe en skitfasad och gick under på insidan. Det är först nu jag har börjat prata om det med andra på riktigt och jag har fortfarande svårt att låta bli att gråta när jag gör det, 3 jävla år senare!
Så jag tänker inte ligga lågt nu. Jag tänker inte må så igen. Jag tänker inte låtsas att allt är bra.
Patrick har tagit sitt liv och det gör förbannat jävla brutalont! Det gör ont i mig och det gör ont i många runt omkring mig. Det gör ont i mig att det gör ont i dem!
Vi är alla i förnekelse, det här kan väl ändå inte ha hänt på riktigt! Större delen av dygnet känns det som att det är världens sämsta skämt. Eller som Björn sa
"patte kommer snart lägga upp en jävla statusrad där han skrattar åt alla känns det som".
Igår (kan det verkligen vara igår? Det känns som en evighet sen) när jag mötte Emma sa hon att hon hoppades att jag skulle komma med ett leende och berätta att det inte var sant, att det aldrig hade hänt.
Det är så det är just nu. När det känns som att jag drömt alltihop måste jag gå in på hans sida och se alla hälsningar som människor har skrivit. Då förstår jag att det är sant och det är en käftsmäll varje gång.
Idag har jag gråtit en stund, sjungit och skrattat en stund, gråtit igen, läst en bok och pratat med folk, gråtit. Det är så det är just nu.
För en stund sen åt jag mat. Det slog mig att det var första gången sen i söndags kväll. Ingenting lockar, jag är inte hungrig. Jag äter bara för att orka vara.
Jag var inte den som stod Patrick närmast. Men han har funnits i mitt liv på olika sätt sen han var 13 och jag var 14. Ibland träffades vi ofta, i många sammanhang, ibland gick det år mellan gångerna. Men det var alltid så mycket värme, galenskap och glädje när vi sågs. Att han är borta nu känns omöjligt.
Det är svårt att veta vad man ska säga till dem man pratar med, svårt att veta hur man ska agera. Men vi försöker, alla förstår att orden tar slut, att tystnaden är okej. Det enda jag ber om är att inte bli lämnad ensam.
Kommentarer
Trackback
