En vecka
Pattes (och Civilisationens) fina musik har snurrat om och om igen i Spotify. Det gjorde den innan allt det här också, så det är som vanligt. Men det är rent självplågeri egentligen att lyssna på hans tolkning av Gaslight Anthems The ´59 sound. Ändå kan jag inte låta bli.
För två timmar sen åkte jag till min bror. Jag har skjutit upp det hela veckan, men nu är det gjort i alla fall. Jag hämtade den rosa mössan jag virkade. Jag gjorde den till Patrick, som tack för vårt samtal sist och för att han nästan alltid bar något rosa när vi sågs. Mössan råkade bli klar dagen innan hans födelsedag och jag lämnade den till min bror innan jag åkte till Småland, för att han skulle ge den till Patrick. Det hann han inte göra.
Vi möttes vid parkeringen idag. Jag var dämpad, min bror var dämpad, Frank var dämpad. Så mycket och så lite det finns att säga nu. Så jävla jobbigt.
Under mössan låg en cd-skiva. En kopia av Civilisationens debutalbum som ska släppas senare i vår. Vi flyttstädade till den innan jul, min bror och jag. Jag bad om en kopia och här är den nu.
Jag tar med mig musiken och försvinner in i mössan en stund, tror jag.
Tids nog kommer allt bli mer eller mindre som vanligt igen.
