.

När jag började jobba tänkte jag att det skulle bli skönt med en ny sfär, där jag kan välja vilka delar av mig själv som jag vill dela med mig av och vilka som ska stanna utanför. Sorgen är en av dem som skulle hållas till det privata.
Sorgen är så påtaglig varje ledig stund. På väg till och från jobbet, varje gång jag inte är fullt sysselsatt med annat.
Men det har gått bra att lämna den utanför dörren när jag kliver in på jobbet. "Hej min vän tog livet av sig" är ju inget man direkt presenterar sig med.
Men så i måndags satt jag och min kund på en restaurang och åt middag. Lärde känna varandra liksom. Hon frågade mig varför jag inte jobbar på tidning nu om jag är utbildad journalist. Jag svarade att det var så mycket strul under min sista termin att jag inte orkade lägga ner all den energi som krävdes för att få ett journalistjobb just då. Och att det också krävs bra kontakter.
Hon frågade vad det hade varit för strul. Jag svarade att det hänt jobbiga saker privat under den tiden. Hon frågade igen. Inte nyfiket eller påträngande, bara en ärlig undran. Eftersom jobbet kräver av henne att hon delar med sig av hela sitt liv, så är det väl kanske inte mer än rättvist att jag delar med mig av mitt när hon frågar.
Så jag svarade att en nära vän hade gått bort då. Hon beklagade och frågade vad som hänt. Jag tvekade innan jag svarade. Han tog livet av sig, sa jag sen. Hon beklagade sorgen igen och vi pratade om döden en stund. Massa känslor virvlade runt, kroppen reagerade direkt och ville gråta. Det var tusen gånger jobbigare att prata om det än jag nånsin kunde trott. Trots att det handlade om Martin. Trots att det är tre år sen.

Natten till igår slutade strömkabeln till min dator att fungera. Laddaren är ganska ny och borde verkligen inte vara trasig, så jag började leta efter kvittot ifall jag skulle bli tvungen att lämna in den.
Bland alla kvitton i min plånbok hittade jag ett från Restaurang Nyhavn. Februari 2011.
"Spendrups fat, 50 cl……….54 kronor".
Ölen jag köpte till Patrick när vi gjorde intervjun med honom på genuskursen.
När intervjun var klar skakade han hand med Emma och Christin. Jag fick en varm och hård kram.
- Vi ses den sjuttonde, sa jag.
- Ja! Ja det gör vi, svarade han.
Sen gick han. Veckan efter var han död.