.

Är inte så bra på att uppdatera. Dels händer det inte så mycket, dels är jag för trött.
Jobbade första ensamkvällen igår, det gick bra. Idag var det en sista upplärningsmorgon på fyra timmar för att lära mig ett nytt arbetsmoment. Sen var min kollega tvungen att gå hem till sjuk familj, så jag stannade och jobbade fyra timmar till (got a nice cash flow goin).
Pratade med den andra kollegan under sista upplärningskvällen i måndags, om arbetsmomentet jag skulle testa idag. Det är inget tvång att göra det, men bra att kunna. Hon sa att det tog henne ett år att lära sig det. Jag tänkte att det nog behövs en hel del övning, men det skulle inte ta mig ett år att fixa det.
I nailed it baby! Satte det på andra försöket, ibland är jag grym.
Kollegan var imponerad och kunden gav mig en kram och sa att jag är underbar, då kan jag ju inte bli annat än glad.

Sen åkte jag hem för att vila medan pappan och barnet var hos en vän. När jag gick ut ur trapphuset för att möta dem vid parkeringen stod en granntjej på 12-13 år vid porten bredvid och snackade med nån som var inne i huset. Hon glodde på mig när jag kom gående. Plötsligt sa hon "hej". Jag svarade lite överrumplat med ett hej tillbaka. När jag hade passerat henne vände hon sig och sa "vilka fina converse du har!", jag sa tack och vi gav varandra varsitt generat leende. Tror mina knallgula skor lyste upp hela innergården i det grådaskiga vädret. Små grejer som lyfte humöret idag.
Att jag på arbetstid fick en promenad till Folkets Park och ett besök på reggaefestivalen gjorde mig inte heller sur precis.

När Magnus var i Belgien förra veckan satte jag mig ner och skrev ett brev som jag tänkt skriva länge, men inte riktigt vetat hur. Skrev ner allt på torsdagskvällen, sen satt jag och våndades med det hela helgen. Ändrade, la till, tog bort. Grät en skvätt, log lite. Det var riktigt svårt att formulera alla tankar och känslor på ett A4. Galet mycket ångest. Till sist lämnade jag över det till Magnus för genomläsning när han kom hem på måndagskvällen. Sen mer eller mindre tvingade han mig att skicka det.
Jag trodde att det skulle generera ännu mer ångest att ha skickat det och inte kunna förutspå mottagarens reaktion. Det kändes som att han skulle kunna bli alltifrån överjävligt skitförbannad till ledsen till glatt överraskad.
Men det blev ingen ångest alls. Det kändes bara så otroligt befriande att äntligen ha gjort det, låtit honom ta del av allt det där jag har legat vaken över på nätterna och ältat sönder huvudet med.
Mottagaren är inte direkt den översvallande känslotypen så jag har inte fått så mycket respons, men det verkar som att han förstod vad jag ville ha sagt och att han tog det bra. Det är som den gamla klyschan säger, en börda har lättat från mina axlar.

Nähä. Imorgon kör vi första långdagen, pepp.
/J