.

men det är möjligt att jag hade fel

Kväll på jobbet för en vecka sen. Det började bra med en diskussion om aktuella händelser. Sen frågade hon mig plötsligt "vad tror du händer när man dör? Tror du på ödet?".
Jag blev tyst, den välbekanta klumpen tillbaka i halsen. Iskall. Försökte samla tankarna för att kunna ge henne ett svar.
"När mina vänner dog…" och sen tystnad igen. Knutna nävar under bordet, ett djupt andetag.
Förklarade den där tanken som jag klamrade mig fast vid då när min lillebror var 13 år och hans bästa vän dog i en bilolycka. Överlevnadsstrategin som följt mig sedan dess. Med Martin, med Patrick.
Det var meningen. De skulle inte bli äldre än 13, 21, 24. De var färdiga med livet.
Det är inte så. Det är inte det jag tror på. Det är endast och enbart överlevnadsstrategi, ett sätt klara sig igenom den första tiden.

I bilen på väg hem från Småland i måndags. Magnus vid ratten, barnet halvsovande i bilbarnstolen bredvid. På väg bort från julfirande med familjen. Kanske var det julen som gjorde det. Tanken om en högtid där hela familjen samlas. Men i vissa familjer fattas det människor. Martins familj, deras tredje jul utan sin son, lillebror och storebror. Patricks familj, deras första jul utan honom.
Ur bilens högtalare flöt Patricks sånger. Sångerna som likt ödesmantrat blev en överlevnadsgrej under våren. Låtarna som spelats om och om och om igen. Varje dag, om och om och om…
Mörkret i baksätet blev till en parallell ensamhet. Och där kom de igen. Tårarna.
Mil efter mil tills jag var en tragisk pöl av tårar och snor. Ingen som hörde, ingen som såg. Ingenting att distraheras av, inget att sysselsätta sig med för att slippa det där som fortfarande rasar över mig när allt blir stilla.

Jag saknar dem så otroligt jävla mycket. Varje dag och hela förbannade tiden.
Jag hatar det här.