Bah
28 timmar i sträck satt jag med tentan (som jag kommer bli underkänd på woho), sen bröt jag ihop och gick och la mig. Vilade en halvtimme, helt omöjligt att somna. Typiskt. Somnade dock strax innan Magnus kom hem från jobbet och väsnades. Bara att gå upp igen.
"Struntade" i gruppmötet och föreläsningen, fanns inte en chans att jag hade fixat det. Koncentrerade mig istället på kvällens fotogöra. Hämtade kamera hos Liza, ett kärt återseende.
Passade på att fota lite i min brors replokal när jag ändå var med kamera.
"Struntade" i gruppmötet och föreläsningen, fanns inte en chans att jag hade fixat det. Koncentrerade mig istället på kvällens fotogöra. Hämtade kamera hos Liza, ett kärt återseende.
Passade på att fota lite i min brors replokal när jag ändå var med kamera.
Inget revolutionerande precis, men skönt att göra nånting kreativt. Sen är de rätt fantastiska, de där som är med i bandet, så man blir ju glad.
Vi pratade om min genuskurs och vi pratade om Patrick, som läste genusvetenskap i sin utbildning. Det är så omöjligt att en människa som är så mycket liv nu plötsligt är död.
Jag förstår det inte och jag tänker inte ens göra ett försök att förstå. Han finns i alla jag känner härnere och dyker upp i alla samtal. Under minnesstunden räknade min hjärna med att han skulle vara där bland alla ansikten, han var ju alltid med när de människorna var med. Det var så oerhört tungt att vara där, samtidigt som det kändes så långt borta. Som en sketch, "varför gör vi det här? Patrick är ju inte död?!".
Han är....var. Han var så otroligt mycket mer liv än någon annan jag känner. Malin påminde mig om det här klippet för ett par dagar sen. Finaste Patrick, inte alltid med världens mognaste humor kanske :) Men alltid med värme.
Vi pratade om min genuskurs och vi pratade om Patrick, som läste genusvetenskap i sin utbildning. Det är så omöjligt att en människa som är så mycket liv nu plötsligt är död.
Jag förstår det inte och jag tänker inte ens göra ett försök att förstå. Han finns i alla jag känner härnere och dyker upp i alla samtal. Under minnesstunden räknade min hjärna med att han skulle vara där bland alla ansikten, han var ju alltid med när de människorna var med. Det var så oerhört tungt att vara där, samtidigt som det kändes så långt borta. Som en sketch, "varför gör vi det här? Patrick är ju inte död?!".
Han är....var. Han var så otroligt mycket mer liv än någon annan jag känner. Malin påminde mig om det här klippet för ett par dagar sen. Finaste Patrick, inte alltid med världens mognaste humor kanske :) Men alltid med värme.
Kommentarer
Trackback
