Tröttsamt
Har tagit mig igenom veckans enda arbetsdag idag. Det var intressant. Jag fick skit av en ordinarie för att jag inte var tillräckligt aktiv, trots att hon lämnat mig ensam med 10 ungar, varav en har grava lydnadsproblem (på riktigt alltså, det barnet behöver en hel pedagog för sig själv hela tiden för att inte ställa till med för mycket). Jag försökte styra upp leken så att ingen slog ihjäl någon annan (tro mig när jag säger att risken för detta var överhängande större delen av tiden). Olydnadsbarnet slog sig och sökte tröst hos den ordinarie. Hon tog hand om honom och jag kunde andas ut ett tag. Trodde jag. Istället fick jag skit.
Jag blev sur och tänkte i vanlig ordning på hur jag skulle beklaga mig för Ida när jag kom hem. Sen tänkte jag om och insåg att jag bara inte pallar mer.
Så jag förklarade läget för den ordinarie. Då blev det genast annat ljud i skällan.
Nu menade hon istället att jag borde vara mer aktiv på så sätt att jag skulle ta ett övergripande ansvar eftersom den andra vikarien gjorde sin första dag där och inte hade koll på nånting. Jomenvisst.
Jag kan tacka förra veckans vikariat för oviljan att ta mer skit. Jag är så trött på det här jobbet och att alltid alltid vara längst ner i hierarkin. Jag har 230 högskolepoäng i samhällsvetenskapliga ämnen, fick 1.5 på senaste högskoleprovet trots noll förberedelse och jag har en sjujävla allmänbildning. Det är inte skryt, det är sanning.
Det är ett sånt vidrigt slöseri med kompetens att behandla mig som en jävla fårhund.
Dagen var överlag kaosartad, men A, 4 år lyckas alltid göra mig glad.
Idag kom hon till mig med ett litet stycke blått papper, på vilket hon hade klistrat träpinnar målade i olika färger samt glittrande bokstäver.
- Det här är en Televinken-teckning till min storebror. Så himla festligt!
Man måste ha varit där för att förstå exakt hur roligt det var, men tänk er en lillgammal 4-åring med ovanligt välutvecklat språk som säger ovanstående helt gravallvarligt och samtidigt tittar på sin teckning med en min som man vanligen ser hos en konstkännare.
Well well. Imorgon åker jag hem på blixtvisit i Småland, för att sedan tillbringa helgen på annan ort och sedan åka tillbaka till Småland för en hel veckas vistelse där. Jag tror att jag och mina husvärdar är rörande överens om att det ska bli skönt!
/J
Jag blev sur och tänkte i vanlig ordning på hur jag skulle beklaga mig för Ida när jag kom hem. Sen tänkte jag om och insåg att jag bara inte pallar mer.
Så jag förklarade läget för den ordinarie. Då blev det genast annat ljud i skällan.
Nu menade hon istället att jag borde vara mer aktiv på så sätt att jag skulle ta ett övergripande ansvar eftersom den andra vikarien gjorde sin första dag där och inte hade koll på nånting. Jomenvisst.
Jag kan tacka förra veckans vikariat för oviljan att ta mer skit. Jag är så trött på det här jobbet och att alltid alltid vara längst ner i hierarkin. Jag har 230 högskolepoäng i samhällsvetenskapliga ämnen, fick 1.5 på senaste högskoleprovet trots noll förberedelse och jag har en sjujävla allmänbildning. Det är inte skryt, det är sanning.
Det är ett sånt vidrigt slöseri med kompetens att behandla mig som en jävla fårhund.
Dagen var överlag kaosartad, men A, 4 år lyckas alltid göra mig glad.
Idag kom hon till mig med ett litet stycke blått papper, på vilket hon hade klistrat träpinnar målade i olika färger samt glittrande bokstäver.
- Det här är en Televinken-teckning till min storebror. Så himla festligt!
Man måste ha varit där för att förstå exakt hur roligt det var, men tänk er en lillgammal 4-åring med ovanligt välutvecklat språk som säger ovanstående helt gravallvarligt och samtidigt tittar på sin teckning med en min som man vanligen ser hos en konstkännare.
Well well. Imorgon åker jag hem på blixtvisit i Småland, för att sedan tillbringa helgen på annan ort och sedan åka tillbaka till Småland för en hel veckas vistelse där. Jag tror att jag och mina husvärdar är rörande överens om att det ska bli skönt!
/J
Kommentarer
Trackback
