.

Äntligen ett par livstecken från Johannes, min förebild i livet! De verkar ju inte ha det alltför dåligt i Australien.
Och jag får väl be Lina om ursäkt för mitt oskick att utesluta henne ur min familj. Efter ett långt och bra telefonsamtal igår, med mycket letting off steam, så är vi nu relativt uppdaterade om varandras göranden och låtanden.

Det där med telefonfobi är ganska intressant i sammanhanget. För nån månad sen eller kanske lite mer så ringde ett ex till mig när han var på väg hem från krogen. På den tiden när vi var ett par (skulle tro att det är 6 år sen nu) så pratade vi i telefon jämt och ständigt. Tre timmar om dagen var inte alls svåra att prata bort.
Men efter det så har jag trappat ner på telefonpratandet till ett absolut minimum. Tills nu.
Helgen tillbringades i telefon med Magnus. Sammanlagt säkert över fyra timmar. Vad vi hade att säga varandra som tog så lång tid? Säkert ingenting egentligen. Han skulle köra till Småland på fredagen och tillbaka till Skåne igår, så han ville väl mest ha sällskap. Och samtal med John där intentionen är att tipsa/fråga/prata om ett specifikt ämne har som bekant en tendens att alltid urarta och resultera i timlånga samtal.

Den uppmärksamme noterar kanske att det finns en gemensam nämnare hos dessa tre personer. De är av manligt kön.
Och när jag tänker på saken så finns det bara en enda kvinnlig person jag ringer frivilligt; mamsen. Jag ringer i princip aldrig till Lina, Ida, Kat eller någon annan. Och av dem är det bara Lina som ringer mig.
Och jag får lika mycket prestationsångest varje gång. Jag känner att jag måste vara skitsmart och bara säga smarta och genomtänkta saker och sen får jag blackout och struntpratar mig igenom samtalet. Det har inte med Lina som person att göra, det handlar om den obehagskänsla jag alltid får när folk ringer mig oväntat och plötsligt.
Larvigt? Javisst. Önskar jag att det inte var på det här sättet? Javisst. Står jag för evigt i tacksamhetsskuld till den som uppfann smset? Indeedio!

Nåväl. Helgen som kommer har potential att bli en riktig höjdare. Med lite tur får jag finbesök på fredag. Och får jag inte det så blir det ändå bra, för då drar jag till Småland. Gött utav bara helsike!
Och jag tänker helt frankt anta att Ida inte tar det som en diss mot henne och boendet här, jag har en liten aning om att hon har bra koll på vad som lockar och drar nu.
Om det finns någon smålänning, infödd eller importerad, som vill ha en bit av min tid under nästa vecka så är det bara att höra av sig!
/J