.

Tänkte skriva om en grej som jag har funderat över ett tag. Igår dök det upp i en diskussion med en vän och jag tycker att det är ett intressant fenomen.

Det handlar om något så originellt som tjejer som sätter sig själva i tveksamma situationer på grund av en kille.
I de allra flesta relationer är det ett evigt komromissande för att båda parter ska vara nöjda. Jag inser att det är så och jag förstår också att det är nödvändigt för att relationen ska fungera. För att undvika missförstånd så säger jag det redan nu.
Det jag vill tala om här är inte sådana relationer. Det jag syftar på är relationer där tjejen offrar hela sig själv för en kille. I min omgivning finns för många exempel på detta. Tjejer med magisterexamina som har en pojkvän utan utbildningsambitioner som gör ett random industrijobb som i princip kan utföras i vilken stad som helst, men där tjejerna ändå offrar sina karriärer för att flytta till killen i småstaden där tjejernas kompetens inte efterfrågas och de istället blir arbetslösa. Tjejer som har drömjobb, drömplatser att bo på och drömmar om saker att göra i livet, men som ändå slutar på sina jobb för att flytta till killen i småstaden, blir arbetslösa och knuffar undan sina egna drömmar för att killen absout inte kan tänka sig att bo någon annanstans än i sin hemstad, ens för en begränsad period. Tjejer som utbildar sig för ett jobb, men stannar på en plats med begränsade möjligheter att få jobbet de vill ha och som någon slags försvarsmekanism totalt vänder sig emot branschen de tidigare jobbade hårt för att få en plats i.
Jag kan ta fler exempel, men jag tror att ni förstår vart jag vill komma.

För ett år sedan satt jag själv fast i skiten, med ett jobb jag inte ville ha och en sambo som vägrade kompromissa om en eventuell flytt därifrån. Jag flyttade i tron att Sveriges näst största stad hade fler intressanta jobb att erbjuda än småstaden jag lämnade bakom mig. Därför kan jag inte riktigt identifiera mig med tjejerna som flyttar från möjligheterna till omöjligheterna. Men jag kan identifiera mig med tjejerna som dribblar bort sina egna mål för att uppfylla killens.
Någonstans pushades jag över gränsen och sa tack och hej till skiten.
Jag hoppas att tjejerna i exemplen ovan också pushas över sina gränser och slutar leva sina liv genom sina pojkvänner. Vilket inte nödvändigtvis innebär att de ska avsluta sina förhållanden, men åtminstone stå upp för sig själva.

Förtydligande: jag har inget emot småstäder. Jag har inget emot jobb som inte kräver utbildning. Jag har inget emot att man lämnar ett jobb man inte trivs med för att kunna bli lyckligare tillsammans med den man vill vara med och därmed blir arbetslös för en tid. Jag har inget emot att man byter bransch, drömmar och mål i livet.
Jag har något emot att man i samma stund som man träffar sin partner tappar allt som är man själv. Att man ger upp sina drömmar på grund av en partner, istället för att bygga nya gemensamma där båda får lika mycket utrymme att utvecklas.

Jag menar heller inte att män är roten till allt ont och att man är lyckligare utan dem.
För mig är det 50% ovilja från killen att kompromissa och 50% ovilja från tjejen utnyttja sin röst, sitt utrymme och sin kapacitet som är orsaken till problemen.
Ursäkta min heteronormativa utgångspunkt, men i de här fallen handlar det om just heteropar. Förmodligen finns problemen i lika hög utsträckning i homorelationer, men jag har inte upplevt detta bland folk i min närhet. Ergo: heteroexempel.

Från och med nu gäller följande: du får gärna prata av dig med mig om dina problem, be om råd och gnälla om du vill det. Men när du pratar om samma problem fler än tre gånger utan att du har försökt lösa det så kommer jag att be dig sluta prata om det och istället göra något konstruktivt för att lösa det. Därefter kommer jag helt enkelt sluta lyssna.
The same goes for me, nu är det slut med gnällande och dags för görande.

/J