.

Den senaste tiden har jag varit på väg mot botten. Det har varit en bra bit kvar dit, jag ska inte överdriva, men riktningen är ju helt fel.
Samtidigt har det hänt saker som fått mig att sväva på de luddiga rosa. Då känner man sig en aning splittrad.

Vissa saker har jag dragit ut på lite, men igår kändes det som att det var dags. Ringde några halvjobbiga samtal. Först till mamma, sen till pappa, sen sms till storebror. Lillebror får alltid reda på allting först, mest eftersom han i princip aldrig lägger värderingar i saker och ting, så han hade vetat i några dagar redan.
Hur som helst så var det halvjobbiga samtal eftersom jag hade en föreställning om hur responsen skulle bli.
Men ack så fel jag hade! Mamma var 100% support, pappa blev lite överraskad men i slutändan 80% support och 20% förvirrad. Storebrors svarssms var svårtydda, men kändes som 90% förvåning och 10% avvaktande. Hans reaktion kändes jobbig just då, men ett par timmar senare loggade han in på msn och ställde frågor och kom med tips och råd och var också 100% support.

Grejen är att jag har väldigt svårt att lita på människor. Jag behöver inte gå in på varför, men det finns anledningar till det. Och svårheten att känna tillit är ganska blind. Den gäller alla människor i alla situationer; mina föräldrar, mina syskon, mina närmaste vänner, mina inte så nära vänner etc.
Därför förväntar jag mig alltid det värsta i alla lägen, vilket kanske förklarar att samtalen till familjen kändes jobbiga till att börja med. Jag väntade mig motstånd, oförståelse och argument för andra lösningar. Som aldrig kom. Och det var så jävla skönt, rent ut sagt! Jag känner mig inte direkt bortskämd med det (överlag alltså, familjen ska inte behöva ta allt ansvar här), så jag gick och la mig inatt med en mycket bra känsla, jag var nästan lite rörd till och med.
Jag har nog egentligen ingen poäng med det här inlägget, men idag är det i alla fall de luddiga rosa som gäller.
/J