Att vara nostalgisk
Jag har ett antal, ett ganska litet antal, låtar som får mig att få ont i magen på ett bra sätt. Låtar som förmedlar en känsla eller får mig att minnas något särskilt. Låtar som känns helt enkelt. Jag har skrivit om dem förut, en av dem är Anna Ternheims version av Shoreline som tar mig tillbaka till gymnasietiden och framförallt till sommaren 2005 då jag och Josefin hade tagit studenten, vi hade körkort och bil, vädret var underbart och hela världen låg för våra fötter.
En annan är Counting Crows låt Colorblind som får mig att minnas Hultsfredsfestivalen 2003. Min allra första festival i Hultsfred. Jag, Josefin och Caroline var 16 år och tältade i Josefins morbrors trädgård eftersom han bodde så nära och våra mammor var så oroliga. Vi hade helt olika musiksmak, men eftersom vi var strängt förbjudna att någonsin lämna någon ensam så följde jag och Josefin mycket motvilligt med på en ändlös rad hårdrockskonserter; In Flames och Queens of the stoneage för att nämna ett par. Jag minns att det var en varm och lite kvav eftermiddag, vi hade varit på festivalområdet hela dagen, det var festivalens andra eller tredje dag, vi var svettiga, trötta, hade skoskav och dammet från gruset som rördes upp av 25 318 par fötter hade trängt in i varenda por på kroppen. Plötsligt orkade vi bara inte röra oss mer utan sjönk ner med ryggarna mot en björkstam vid Pampas. Då började marken gunga och ljusen på scenen tändes. Vi hörde en av de bästa konserterna jag någonsin hört. Counting Crows. Som vi knappt hade hört talas om innan och absolut inte hade tänkt se. Det var så otroligt intensivt att jag fortfarande kan känna björkstammen mot min rygg, se Hulingens vatten som glittrade trettio meter bort och höra tröttheten som blåstes bort.
Igår fick jag ju beskedet att storebrors band läggs ner. Det känns otroligt vemodigt, jag har sett bror D gå in i det till 200%. Jag har sett deras spelningar, inkvarterat dem hos mig när de varit på turné, tagit emot första utkast på låttexter som D velat ha feedback på innan han lämnat över dem till bandet. Det är inte slutet på allting, det vet jag. Jag vet att han spelar i andra band och att han, trummisen och ena gitarristen har ett nytt projekt på gång. Men det är ändå vemodigt. Igår kväll fick jag en låt av D, en låt som de har spelat in men inte hunnit göra något med. En låt om död, sorg och ledsamheter som fastnade hos mig precis som Shoreline och Colorblind. Jag ville dela med mig av den, men fick inte upp den på youtube utan att göra ett videoklipp av den. La in några bilder efter varandra, men det finns ingen tanke bakom dem och de är otroligt pixliga. Så bortse från det visuella och bara lyssna.
En annan är Counting Crows låt Colorblind som får mig att minnas Hultsfredsfestivalen 2003. Min allra första festival i Hultsfred. Jag, Josefin och Caroline var 16 år och tältade i Josefins morbrors trädgård eftersom han bodde så nära och våra mammor var så oroliga. Vi hade helt olika musiksmak, men eftersom vi var strängt förbjudna att någonsin lämna någon ensam så följde jag och Josefin mycket motvilligt med på en ändlös rad hårdrockskonserter; In Flames och Queens of the stoneage för att nämna ett par. Jag minns att det var en varm och lite kvav eftermiddag, vi hade varit på festivalområdet hela dagen, det var festivalens andra eller tredje dag, vi var svettiga, trötta, hade skoskav och dammet från gruset som rördes upp av 25 318 par fötter hade trängt in i varenda por på kroppen. Plötsligt orkade vi bara inte röra oss mer utan sjönk ner med ryggarna mot en björkstam vid Pampas. Då började marken gunga och ljusen på scenen tändes. Vi hörde en av de bästa konserterna jag någonsin hört. Counting Crows. Som vi knappt hade hört talas om innan och absolut inte hade tänkt se. Det var så otroligt intensivt att jag fortfarande kan känna björkstammen mot min rygg, se Hulingens vatten som glittrade trettio meter bort och höra tröttheten som blåstes bort.
Igår fick jag ju beskedet att storebrors band läggs ner. Det känns otroligt vemodigt, jag har sett bror D gå in i det till 200%. Jag har sett deras spelningar, inkvarterat dem hos mig när de varit på turné, tagit emot första utkast på låttexter som D velat ha feedback på innan han lämnat över dem till bandet. Det är inte slutet på allting, det vet jag. Jag vet att han spelar i andra band och att han, trummisen och ena gitarristen har ett nytt projekt på gång. Men det är ändå vemodigt. Igår kväll fick jag en låt av D, en låt som de har spelat in men inte hunnit göra något med. En låt om död, sorg och ledsamheter som fastnade hos mig precis som Shoreline och Colorblind. Jag ville dela med mig av den, men fick inte upp den på youtube utan att göra ett videoklipp av den. La in några bilder efter varandra, men det finns ingen tanke bakom dem och de är otroligt pixliga. Så bortse från det visuella och bara lyssna.
/J
Kommentarer
Trackback
