Att vara eller inte vara... jag
Jag vet inte vad det är med mig nuförtiden. Det är som att jag vadar i knähög gyttja och jag ser liksom ingen ände på det. Inga ljuspunkter, inget totalt mörker. Bara gyttja.
När jag flyttade till Kalmar visste jag att jag hade grejer att jobba på. Jag har jobbat på dem och jag jobbar på dem. Men de blev så mycket mer uppenbara när jag väl hade flyttat. Och andra grejer flöt också upp till ytan. Lika bra kanske. Lika bra att ta tag i dem allihop. Rensa garderoben på gamla skelett.
Det finns saker jag saknar oerhört mycket. Saker som att en tisdagseftermiddag sitta på Mitt Andra Hem, som att dricka te hos Kat i fem timmar, som att ta en biltur i regnet med John och bara prata om saker och ting.
Jag såg ett klipp från Rivstart häromdagen och saknade tiden på kanalen, till och med de tidiga morgnarna och ångesten som pulserade ut ur remotekamerornas knappar. Morronmackan från McDonald´s, de meningslösa enkäterna på stan med John, insamlandet av nyhetsbilder med Joel, eftermiddagarnas släpande på studiodekor.
Jag kan sakna mitt första år i Västervik. Den totala friheten i att vara 16 år och ha ett eget boende, långt från föräldrars vakande ögon. Det underbara i att ha Johanna i rummet ovanpå, att byta gardiner mitt i natten och väcka hela huset när gardinstänger far i golvet. Att bo med Johan och Magnus, att spendera en lång varm sommar på Långrevet med Magnus och Josefin. Att vakna med Martin, åka till skolan med Martin, hålla hans hand i smyg på lektionerna, åka hem med honom och veta att nästa dag var likadan. Att göra flashfilmer som hette Fiskdansen. Att spela rugby mot bodybuilder-Petter och att dansa vals med honom. Att fira varje idrottslektions slut med en Jolt-cola. Att äta lunch med Simon, i smyg låta honom ta min tallrik när jag var färdig för att han skulle slippa betala avgiften för skolmaten. Att vara radikal och revolutionär, att veta vem man var.
Jag kan sakna de tre åren på journalistutbildningen. Det fina med att alla ens vänner var studenter. Att alla strävade efter samma sak, hade samma schema och pluggade till samma tenta samtidigt. Att kunna diskutera det som sagts på föreläsningen och alla förstod vad man pratade om för alla var där. Att spontant kunna styra upp en filmkväll eller en biltur över till Öland. Att det alltid fanns någon som hade tid för en.
Det finns något destruktivt i att tänka tillbaka, bli nostalgisk. Men det är sådan jag är. Jag ångrar inte särskilt många saker i livet. Egentligen bara en. Den inträffade på Linas 15-årsfest och blev till en kedja av händelser som påverkade mig länge, kanske fortfarande. Jag kanske inte ska ångra den heller, den gjorde mig starkare men jag mådde jävligt dåligt på vägen. I övrigt ångrar jag ingenting, allt jag har gjort har lett fram till idag och i virrvarret av minnen finns det ett och annat guldkorn. Det är dem jag ska försöka fokusera på nu när jag knappt vet varken ut eller in.
Peace!
När jag flyttade till Kalmar visste jag att jag hade grejer att jobba på. Jag har jobbat på dem och jag jobbar på dem. Men de blev så mycket mer uppenbara när jag väl hade flyttat. Och andra grejer flöt också upp till ytan. Lika bra kanske. Lika bra att ta tag i dem allihop. Rensa garderoben på gamla skelett.
Det finns saker jag saknar oerhört mycket. Saker som att en tisdagseftermiddag sitta på Mitt Andra Hem, som att dricka te hos Kat i fem timmar, som att ta en biltur i regnet med John och bara prata om saker och ting.
Jag såg ett klipp från Rivstart häromdagen och saknade tiden på kanalen, till och med de tidiga morgnarna och ångesten som pulserade ut ur remotekamerornas knappar. Morronmackan från McDonald´s, de meningslösa enkäterna på stan med John, insamlandet av nyhetsbilder med Joel, eftermiddagarnas släpande på studiodekor.
Jag kan sakna mitt första år i Västervik. Den totala friheten i att vara 16 år och ha ett eget boende, långt från föräldrars vakande ögon. Det underbara i att ha Johanna i rummet ovanpå, att byta gardiner mitt i natten och väcka hela huset när gardinstänger far i golvet. Att bo med Johan och Magnus, att spendera en lång varm sommar på Långrevet med Magnus och Josefin. Att vakna med Martin, åka till skolan med Martin, hålla hans hand i smyg på lektionerna, åka hem med honom och veta att nästa dag var likadan. Att göra flashfilmer som hette Fiskdansen. Att spela rugby mot bodybuilder-Petter och att dansa vals med honom. Att fira varje idrottslektions slut med en Jolt-cola. Att äta lunch med Simon, i smyg låta honom ta min tallrik när jag var färdig för att han skulle slippa betala avgiften för skolmaten. Att vara radikal och revolutionär, att veta vem man var.
Jag kan sakna de tre åren på journalistutbildningen. Det fina med att alla ens vänner var studenter. Att alla strävade efter samma sak, hade samma schema och pluggade till samma tenta samtidigt. Att kunna diskutera det som sagts på föreläsningen och alla förstod vad man pratade om för alla var där. Att spontant kunna styra upp en filmkväll eller en biltur över till Öland. Att det alltid fanns någon som hade tid för en.
Det finns något destruktivt i att tänka tillbaka, bli nostalgisk. Men det är sådan jag är. Jag ångrar inte särskilt många saker i livet. Egentligen bara en. Den inträffade på Linas 15-årsfest och blev till en kedja av händelser som påverkade mig länge, kanske fortfarande. Jag kanske inte ska ångra den heller, den gjorde mig starkare men jag mådde jävligt dåligt på vägen. I övrigt ångrar jag ingenting, allt jag har gjort har lett fram till idag och i virrvarret av minnen finns det ett och annat guldkorn. Det är dem jag ska försöka fokusera på nu när jag knappt vet varken ut eller in.
Peace!
Kommentarer
Trackback
