.

Efter tre farväl och fyra timmars bilkörning kom jag nyss hem till Kalmar.
Jag uppskattar de där bilfärderna mer och mer. Alldeles ensam i flera timmar, inga datorer eller tv-apparater eller människor som distraherar. Bara jag, vägen, en och annan medtrafikant och så tankarna. Tankarna på allt och inget, ibland triggade av tystnaden, ibland av musiken på radion.

Idag har jag tänkt en del på det som jag och Katarina har pratat om och jag funderar på ett svar på frågan. Jag kanske kanske har ett nu.

Medan jag körde kom det på samma gång en vägsträcka och en låt på radion som påminde om Västervik och gamla minnen kom tillbaka, sådär som det gör ibland.
Förra veckan drömde jag en dröm om M, det var längesen det hände sist. Han satt på en uteservering och drack öl i solen. Han såg förnöjd ut och det gjorde mig glad. Det är underligt, det där. Hur det kan gå långa perioder då jag kan tänka på det och inte känna något speciellt och hur det ibland kan slå till med full kraft. Ibland saknar jag så det gör fysiskt ont. Men jag har det under kontroll nu. Ibland behöver jag gräva ner mig i det förgångna, men för det mesta är jag här och nu.

Jag tror att Katarinas ord får mig att vara i nuet ännu mer och känna att det är helt okej. Det är långt ifrån perfekt, men det är ändå bra. Jag kan mer och mer se fördelarna med det. Jag tror att det här blir en fin sommar på många sätt.
/J