.

En tanke slog mig plötsligt häromdagen; jag är enkelspårig. Så fantastiskt.
Det var en grej jag såg på nätet som fick mig att inse att jag faktiskt har en typ. En typ av kille som jag dras till. Ett smssamtal med Johannes cementerade detta faktum. Jag har en typ.

Men om man nu ändå ska ha en typ så tycker jag att jag gjorde ett bra val. Omedvetet, men bra.
I alla fall när det gäller det första explosiva kärleksruset. När det gäller långvariga förhållanden vet jag inte om det är ett lika bra val. Jag vet inte därför att jag aldrig haft ett långvarigt förhållande med typen. Vilket kanske är bevis nog för att de inte fixar det där med långvariga förhållanden. Eller så är det jag. Kan vara så. Men mitt senaste förhållande varade i fyra år, så kanske inte ändå. Fast det var inte med den typen... Tillbaka på ruta ett.

Min typ då. Musiker.
Pojkvän 1: gitarrist i punkband då. Sångare i hardcoreband nu.
Pojkvän 2: trummis i punk/rock-band då. Loser nu.
Pojkvän 3: hobbygitarrist då. Distributör nu.
Pojkvän 4: hobbygitarrist då. Inte särskilt mycket alls nu tyvärr.
Pojkvän 5: trumpetare i Livgardets dragontrumpetarkår samt i otaliga studentgrejer då. Förmodligen trumpetare nu också när han inte är lärare.
Pojkvän 6: Han som inte är den typen. Kunde inte ens sjunga med till musiken från bilstereon. Numera innehavare av ett havererat 4-årigt förhållande.

Hur kom jag då fram till detta? Under timmar av rastlöst facebooksurfande fann jag att manspersonen jag senast etablerade någon slags relation med är gitarrist i punkband. Vilken överraskning.
Jag kanske borde ha sett det komma, fast å andra sidan har jag ju inte insett att det är på det här viset förrän nu så jag hoppas jag är ursäktad.

Ida: ja jag fick sitta bredvid honom halva terminen. Och bara för skojs skull; en bild på bänkkamraten 14 år senare :)