.

Det känns alltid en smula vemodigt att skriva ett inlägg efter ett som handlar om något speciellt. Som nu, efter Öland Roots. När man skriver inlägget efter det som handlar om en specifik händelse så vet man att det speciella oåterkalleligt är över.
Jag har gått omkring och känt mig helt tom sen i måndags. Helgen var så fantastiskt intensiv och underbar. Sen slungades jag rakt ut i en händelselöshet som saknar motstycke.
Jag har dock en känsla av att saker och ting skulle kännas bättre om jag inte hade fegat ur och låtit bli att göra en rad grejer. Hade jag gjort dem och resultatet hade blivit dåligt så hade jag åtminstone vetat det. Nu är jag istället i en jävla twilight zone. Och så har jag huvudvärk också.

Nu börjar det bli dags att bestämma sig för hur resten av året ska se ut. Det där är som ett skavsår, om jag bara sitter stilla och blundar så känns det inte och då finns det inte. Problemet är egentligen inte längre att jag inte vet vad jag vill göra, utan att jag vet det men inte vet hur jag ska få till det riktigt. Alltid är det nåt.

Ärligt talat, hur svårt kan det egentligen vara att hitta en person? Det här visade sig vara löjligt svårt. Kanske får ta min personhittarperson Cajsa till hjälp, hon har ju fixat sånt åt mig förr :)
/J