.

Jag börjar gilla livet mer och mer. Och med det så gillar jag även mina små pojkar mer. Jag har ju haft problem med anslutningen här, hittar inget uttag till nätverkskabeln så igår när Rikard kom hem haffade jag honom och frågade hur det funkade. Han nästan sprang in i mitt rum för att hjälpa till, men vi kom bara fram till att det var väldigt märkligt att det inte fanns nåt uttag hos mig. Senare på kvällen satt jag på sängen och fixade med nåt, dörren till mitt rum stod öppen. Då kom E (som alltså inte heter Mehmeti, utan E) förbi. Han tittade in och sa ”wow vad fint du har det härinne! Säg bara till om du vill ha hjälp med att få upp taklampan eller nåt annat som är krångligt att göra ensam, jag hjälper gärna till!”. De är så fina, mina pojkar. Och jag hade fel, fel, fel om R. Han är inte alls osympatisk, kanske lite blyg ibland bara. Och söt som en liten sockerbit. Det är de i och för sig båda två. Alltså inte söta på ett jag-vill-ha-dig-här-och-nu-sätt utan bara söta. Det är snarare så att jag känner mig som Mamma Mu här, gammal som gatan och fixar ordning här och där.

På elgiganten går en vecka hysteriskt fort. Igår fick jag komma och hämta den lilla fina och nu är den åter i tryggt förvar. Den är så tyst, det är nästan skrämmande. Som lugnet före stormen. Men sen kan man ju tänka sig att det inte var helt normalt hur den lät innan och jag har ju haft äran att låna Cajsas dator, vars fläkt inte heller är helt tyst. Dock inte i närheten av skramlet som var i min, men ändå.

I förrgår var jag på kalas hos Lina. Mycket bra. Nästan hela släkten var där. Och jag lovar att jag inte ska vara kvar så länge nästa gång :)

Igår var jag på gymmet. Friskis & Svettis. Jag vill minnas att Cajsa och jag fixade månadskort där en gång för hundra år sen, tränade en månad och sen sa tack och hej. Men igår var jag alltså tillbaka och jag förstår att vi sa tack och hej. Jag kan inte sätta fingret på vad som inte kändes bra, men nånting var det. Folk var jädrigt giriga, det finns kanske 6-7 löpband där och det var samma människor som använde dem hela tiden. Jag gick från styrkemaskinerna till banden en gång var femte minut för att kolla om något hade blivit ledigt. Till slut ställde jag mig ganska demonstrativt vid banden för att de skulle fatta att det kanske var dags att dela med sig lite. Jag stod där i freaking 10 minuter innan nån jävel behagade ta sin feta röv därifrån. Sånt gillar jag icke. Kan ju tillägga att jag hade varit på gymmet i 40 minuter innan jag ställde mig där, så det var inte så att det var synd om människorna på banden som fick träna så kort stund för att jag skulle ha ett löpband. Nåväl, idag har jag träningsvärk toppad med lite skön huvudvärk.

Och idag är en annan 2-årsdag i mitt liv. Jag ska tänka lite extra på finaste lilla mormor idag.
/J