I upplysningens tidevarv
Idag skriver Aftonbladet om problemen i Aralsjön, eller snarare det som en gång var Aralsjön, ett ämne som varit föremål för ett flertal diskussioner i min klass. Numera är Aralsjön en av de värsta miljökatastroferna i världen. De senaste 20 åren har 90(!!) procent av sjön försvunnit. Inte spårlöst, såklart.
Vattnet strömmade till sjön genom två floder, Amu Darja och Syr Darja, men vattnet från dessa tillflöden når inte längre fram till Aralsjön delvis eftersom så mycket av vattnet används på vägen, det försörjer befolkningarna i Turkmenistan, Karakalpakistan och Kazakstan med flera. Dessa stater är delar av forna Sovjetunionen och den politiska instabiliteten tar sig bland annat uttryck i vattenhanteringen. Vattnet blir ett redskap i konflikterna mellan länderna, precis som runt Nilen i Afrika. Och delvis har vattnet i sjön letts undan till bomullsodlingar i området. Detta får stora saltavlagringar som följd och det lilla vatten som finns kvar i sjön är i princip obrukbart på grund av kemikalier från bomullsodlingen. En bomullsodling som Sovjetunionen tvingade på området och som länderna runt sjön nu är så beroende av att de i primcip har att välja mellan bomullsodling eller att svälta ihjäl (enligt WWF kräver bara den svenska bomullsimporten 162 000 liter vatten per svensk och år). Varje svensk människa använder i genomsnitt 180-200 liter vatten per dag till matlagning, dusch/bad, tvätt och så vidare. 40 av dessa liter går åt till att spola toaletten. I Sverige har vi rent dricksvatten i toalettstolarna.
Skulle man räkna in vattnet i matproduktion och klädtillverkning landar vi på cirka 6000 liter vatten per dag och svensk, även detta enligt WWF.
Under sovjetstyret anlades en anläggning för biologiska stridsmedel i aralområdet och under 50 år producerade sovjetiska forskare dödliga biologiska vapen som pest, smittkoppor och mjältbrand. Åren innan Sovjetunionens fall (det vill säga i slutet av 80-talet, Sovjetunionen föll 1992) försökte man undanröja spåren av anläggningen genom att gräva ner behållarna i sanden eller begrava dem i kalk.
1997 hittade forskare livskraftiga mjältbrandssporer i området. 2002, alltså för bara åtta år sedan, hittade amerikanska forskare mellan 100 och 200 ton nedgrävda mjältbrandssporer i området. Det säger sig självt att detta har en viss påverkan på miljön och befolkningen i området.
Såhär såg Aralsjön ut 1989
Vattnet strömmade till sjön genom två floder, Amu Darja och Syr Darja, men vattnet från dessa tillflöden når inte längre fram till Aralsjön delvis eftersom så mycket av vattnet används på vägen, det försörjer befolkningarna i Turkmenistan, Karakalpakistan och Kazakstan med flera. Dessa stater är delar av forna Sovjetunionen och den politiska instabiliteten tar sig bland annat uttryck i vattenhanteringen. Vattnet blir ett redskap i konflikterna mellan länderna, precis som runt Nilen i Afrika. Och delvis har vattnet i sjön letts undan till bomullsodlingar i området. Detta får stora saltavlagringar som följd och det lilla vatten som finns kvar i sjön är i princip obrukbart på grund av kemikalier från bomullsodlingen. En bomullsodling som Sovjetunionen tvingade på området och som länderna runt sjön nu är så beroende av att de i primcip har att välja mellan bomullsodling eller att svälta ihjäl (enligt WWF kräver bara den svenska bomullsimporten 162 000 liter vatten per svensk och år). Varje svensk människa använder i genomsnitt 180-200 liter vatten per dag till matlagning, dusch/bad, tvätt och så vidare. 40 av dessa liter går åt till att spola toaletten. I Sverige har vi rent dricksvatten i toalettstolarna.
Skulle man räkna in vattnet i matproduktion och klädtillverkning landar vi på cirka 6000 liter vatten per dag och svensk, även detta enligt WWF.
Under sovjetstyret anlades en anläggning för biologiska stridsmedel i aralområdet och under 50 år producerade sovjetiska forskare dödliga biologiska vapen som pest, smittkoppor och mjältbrand. Åren innan Sovjetunionens fall (det vill säga i slutet av 80-talet, Sovjetunionen föll 1992) försökte man undanröja spåren av anläggningen genom att gräva ner behållarna i sanden eller begrava dem i kalk.
1997 hittade forskare livskraftiga mjältbrandssporer i området. 2002, alltså för bara åtta år sedan, hittade amerikanska forskare mellan 100 och 200 ton nedgrävda mjältbrandssporer i området. Det säger sig självt att detta har en viss påverkan på miljön och befolkningen i området.
Såhär såg Aralsjön ut 1989
Kommentarer
Postat av: Lina
oh så fint här är! Rosa och dant :)
Trackback
