Ett perspektiv
Den senaste tiden har relationer av olika slag varit mer på tapeten än vanligt.
En vän har nu valt att säga upp vänskapen med en person som hon bara kände sig utnyttjad av. Starkt av dig, tjejen!
En annan vän tog upp relationer under ett msn-samtal häromkvällen. Hon undrade hur man gör när ens vänner slutar höra av sig, när det är man själv som drar hela lasset när det gäller att ta initativ och hålla relationen igång. Här är mina högst personliga tankar om den saken.
Under hela min tonårsperiod och framåt har jag rört mig in och ut ur olika grupperingar. Det finns bara en person som funnits där från starten och även om vi ibland tappat bort varandra så har vi alltid funnits någonstans i periferin, redo för återkomst. Tack för de senaste 20 åren! ;)
Utöver henne har jag, som sagt, umgåtts i många olika konstellationer, oftast med en eller ett par riktigt nära vänner och en hel bunt mer ytligt bekanta. Många av dessa är ute ur mitt liv sedan länge.
För mig är en relation, vänskaplig eller av pojkvän-/flickvänkaraktär, något som kräver ständigt underhåll. För att det ska fungera krävs det att båda parter är ungefär lika engagerade i relationen. När en eller båda faller ut ur engagemanget är det dags att ifrågasätta om relationen är värd att hålla fast vid eller om det är dags att gå vidare.
När den negativa energin är större än den postiva finns det oftast inte mycket kvar att jobba på.
Självklart är det inte lätt att säga tack och hej när det inte fungerar längre, men samtidigt tror jag inte att man ska vara så rädd för att avsluta saker och ting. Varför hålla fast vid något som ger en klump i magen när man tänker på det och som tar tid från saker som är positiva i livet? Jag har tappat många vänner längs vägen, men träffat nya eller så småningom hittat tillbaka till de gamla. I mitt liv har jag olika människor som fyller olika funktioner. En del tar jag en ytlig fika med, en del kan jag prata med i timmar varje gång. En del skvallrar jag med, andra pratar jag med om det som verkligen betyder något.
För mig är en vän någon som finns där både när saker går bra och när tråkigheter inträffar. När man mår bra och när man mår dåligt.
För mig är en vän någon som inte är rädd för att fråga hur det är, någon som kan läsa mellan raderna och se att någonting är fel även om det inte är uttalat.
Någon som vågar säga "jag vet inte riktigt vad jag ska säga eller göra i den här situationen, men jag finns här om du behöver mig".
Någon som supportar en när man jobbar mot ett mål. Någon som pushar en när man tvivlar på sin egen förmåga.
För mig är en vän någon som hör av sig med jämna mellanrum bara för att kolla läget eller visa att hon/han bryr sig. Någon som tycker att det är lika viktigt att höra vad jag har att säga som att själv få berätta vad som händer i hans/hennes liv. Någon som låter en vara nere när man behöver få vara det och sen hjälper en upp igen.
När du hittar en sådan person, håll då fast vid den!
Jag är lycklig nog att ha fyra sådana i mitt liv och för det är jag tacksam varje dag.
Till er
En vän har nu valt att säga upp vänskapen med en person som hon bara kände sig utnyttjad av. Starkt av dig, tjejen!
En annan vän tog upp relationer under ett msn-samtal häromkvällen. Hon undrade hur man gör när ens vänner slutar höra av sig, när det är man själv som drar hela lasset när det gäller att ta initativ och hålla relationen igång. Här är mina högst personliga tankar om den saken.
Under hela min tonårsperiod och framåt har jag rört mig in och ut ur olika grupperingar. Det finns bara en person som funnits där från starten och även om vi ibland tappat bort varandra så har vi alltid funnits någonstans i periferin, redo för återkomst. Tack för de senaste 20 åren! ;)
Utöver henne har jag, som sagt, umgåtts i många olika konstellationer, oftast med en eller ett par riktigt nära vänner och en hel bunt mer ytligt bekanta. Många av dessa är ute ur mitt liv sedan länge.
För mig är en relation, vänskaplig eller av pojkvän-/flickvänkaraktär, något som kräver ständigt underhåll. För att det ska fungera krävs det att båda parter är ungefär lika engagerade i relationen. När en eller båda faller ut ur engagemanget är det dags att ifrågasätta om relationen är värd att hålla fast vid eller om det är dags att gå vidare.
När den negativa energin är större än den postiva finns det oftast inte mycket kvar att jobba på.
Självklart är det inte lätt att säga tack och hej när det inte fungerar längre, men samtidigt tror jag inte att man ska vara så rädd för att avsluta saker och ting. Varför hålla fast vid något som ger en klump i magen när man tänker på det och som tar tid från saker som är positiva i livet? Jag har tappat många vänner längs vägen, men träffat nya eller så småningom hittat tillbaka till de gamla. I mitt liv har jag olika människor som fyller olika funktioner. En del tar jag en ytlig fika med, en del kan jag prata med i timmar varje gång. En del skvallrar jag med, andra pratar jag med om det som verkligen betyder något.
För mig är en vän någon som finns där både när saker går bra och när tråkigheter inträffar. När man mår bra och när man mår dåligt.
För mig är en vän någon som inte är rädd för att fråga hur det är, någon som kan läsa mellan raderna och se att någonting är fel även om det inte är uttalat.
Någon som vågar säga "jag vet inte riktigt vad jag ska säga eller göra i den här situationen, men jag finns här om du behöver mig".
Någon som supportar en när man jobbar mot ett mål. Någon som pushar en när man tvivlar på sin egen förmåga.
För mig är en vän någon som hör av sig med jämna mellanrum bara för att kolla läget eller visa att hon/han bryr sig. Någon som tycker att det är lika viktigt att höra vad jag har att säga som att själv få berätta vad som händer i hans/hennes liv. Någon som låter en vara nere när man behöver få vara det och sen hjälper en upp igen.
När du hittar en sådan person, håll då fast vid den!
Jag är lycklig nog att ha fyra sådana i mitt liv och för det är jag tacksam varje dag.
Till er
/J
Kommentarer
Postat av: Kjellsson
K.M. ikväll as usual? :)
Trackback
