.

...jag minns inte vilken, kanske allihop, som fick någonting att plötsligt släppas loss. Kanske var det ordningen på låtarna som blev nyckeln. Kanske var det den totala koncentrationen på nästa strategiska steg i spelet som gjorde det. Inte minsta tanke på det världsliga bara där och då ett hundra procent. I technicolor kom de rusande, bild efter bild. På riktigt fast ändå inte riktigt på riktigt. Ibland ackompanjerade av låtarna ibland tog bilden över, musiken blev ett sus i periferin. Ibland var det orden, ibland var det känslan. Ibland behövdes inga ord ibland fanns inga ord ibland var alla ord plötsligt borta. Men det som behövde sägas det sades ändå. Nästintill osynligt, med en knappt märkbar blick som varade i en hundradel, hundra år.
Meditativt. En sak i taget. Tusen intryck står prydligt i kö, väntar på sin tur. Ett enda i taget.


Nåväl.
Just nu längtar jag efter en särskild grej. Jag vet att det inte kommer vara något särskilt just då, men det kanske är det som är det speciella med det. Blir det av så kommer det bli sjukt roligt oavsett. Jag skulle kunna ha etthundratrettiotretusen förväntningar, men konstigt nog har jag bara en. Kanske behövde jag bara längta efter något konkret.
Och förutom det så längtar jag efter att få jobba några dagar igen, byte av omgivning. En solskenspromenad i Slottsskogen med Kat och Maj-Linn. En frozen fruit mix på ett Condeco i stan med de kreativa. Mja, jag tror att jag är nöjd så.
Åh jag tror att jag kanske har en ny fotoidé på väg att födas. Det skulle kunna bli roligt, kanske till och med bra men det finns en risk att det blir total pannkaka. Men man lär sig väl av det också kanske.
Nu ska jag sluta flumma och återgå till mina Ordinary Men som ska tenteras nästa vecka.

Dagens budskap från herr Erik.