.

Jag vet inte hur ni gör, men jag snappar upp saker här och där och tänker att jag någon dag ska blogg om det. Nu är det alldeles fullt i min mentala ämneslåda och jag borde använda något av det och göra plats för nytt. Jag vet bara inte vilken av alla grejer jag ska skriva om nu. Kanske slutar det här inlägget med att jag tömmer hela lådan över er. Spännande.

En grej som jag har funderat över lite då och då, i flera år faktiskt, är hur jag bemöter folk och hur folk bemöter mig tillbaka. Jag är en sådan där skummis som gärna iakttar folk och fascineras över det sociala spelet. Jag tror att jag har utvecklat ett ganska bra sinne för personligheter. Ibland roar jag mig med att placera folk i olika fack, min käre Erik Björk kallar det att döma folk på förhand men jag tycker att det låter lite väl hårt :) Ibland (men inte särskilt ofta) visar det sig att jag överdimensionerar specifika drag hos olika människor och då får jag senare omdefiniera personen. En rätt trevlig hobby när man inte har något annat för sig.
Hur som helst, det jag har funderat över är om jag ibland lägger mig på en alldeles för låg nivå i samtal med vissa personer. Jag tror ni vet vad jag menar; när man liksom känner att personen man pratar med inte har alla pommes på tallriken och man försöker undvika att använda onödigt svåra ord eller väljer att prata om simpla saker. Ja, jag är fullt medveten om att detta får mig att låta som att jag höjer mig själv till skyarna som en annan Einstein, men ni får ta det för vad det är. Jag är som sagt helt säker på att ni också befunnit er i en sådan situation. Tillbaka till ämnet; jag lägger mig alltså på en alldeles för låg nivå vissa gånger och då händer det ibland att personen jag pratar med försöker sänka sig till min nivå. Det är roande och lite jobbigt på samma gång. Roande eftersom hela situationen är så absurd och jobbigt för att folk verkligen tror att jag är dum i huvudet. Då funkar det ju inte riktigt att lägga mig på min rätta nivå för det blir ju skumt, men det är helt sjukt irriterande när folk förklarar helt självklara saker för mig som att det är nyheter. Nu kanske ni tycker att jag får skylla mig själv eftersom det var jag som valde att lägga mig på den låga nivån från början, men det vill jag inte riktigt hålla med om ;) Äh, jag får väl helt enkelt hitta min egen nivå där jag alltid håller mig och så får folk antingen tycka "wow vad smart hon är!" eller "finns det någon lag som reglerar hur imbecill man får vara och ändå vistas bland folk?". Då har jag i alla fall gjort mig förtjänt av både det första och sista.

När jag ändå outar min fetisch för att betrakta folk kan jag lika gärna berätta om en annan insikt som drabbade mig för någon vecka sedan. Jag var på stan och såg ett grabbgäng, fullt med sådana som jag gladeligen hade dejtat om jag var 16 och då slog det mig; "jag är för gammal för er". JAG ÄR FÖR GAMMAL. Inte för att jag absolut ville ha ihop det med någon av dem, men känslan av att vara gammal och förlegad är fasansfull! Det skulle ju inte hända mig än på åtminstone 10 år! Nu måste jag gå och ta ett glas vin och lugna ner mig lite.
/J